lördag 11 oktober 2008

Kyrkan som sjönk och försvann

I Regementsparken finns det något som i folkmun och enligt tradition kallas för Klockstaplen från Ljusdal. Historien om denna s.k klockstapel är dock mycket mer intressant än vad många historiker vill ge sken av. Faktum är att det via historiska dokument och papper går att spåra sanningen om klockstapeln och hur den kom att bli till. En stavkyrka och dess dödsdömda församling är intimt förknippade med dess tillkomst såväl som en analfabetisk geolog och hans feltränade fågelhund Wirre.

När Gävle var ungt i början på 1960-talet och staden fortfarande växte fram organiskt, utan stadsplaner och byråkrati så tydde den sig åt Gavleån och dess stränder. Staden trängdes kring det oreglerade vattenflödet för att kunna ta del av den kommers som via dess vattenvägar utgjorde Gävles puls och livsnerv.

Kristendomen var vid den här tidpunkten något nytt i staden och det skulle dröja mer än sjutton år innan Gävle till slut kristnades officiellt – den 17 september 1976. Men vid den här perioden var det fortfarande blot och offerritualer som satte sin prägel på den unga staden och dess medborgare.

Så för de styrande i staden kom därför Olavus Moronius ansökan att få grunda en församling med den kristna tron som ledstjärna som en total överraskning. Tingsrätten fann under de efterföljande domstolsförhandlingarna få förmildrande omständigheter och Olavus avrättning på stortorget dagen därpå beskrevs av vittnen som det mest utdragna och grymma de skådat i avrättningsväg.

Kopparstick från avrättningen på Stortorget i Gävle som avbildar Olavus Moronius avrättning på 1960-talet:


Men den nya religionen hade kommit för att stanna och två månader senare invigde församlingen sin första kyrka inom stadsgränsen. Kyrkan hade hämtat sin inspiration från Borgunds stavkyrka i Norge och fyren Långe Jan på Öland. Den nya kyrkan med sitt karakteristiska blinkande kyrkoskepp uppfördes på den branta åsluttningen precis ovanför den plats där Boulongersskogens kraftverk ligger – ja, precis på den plats där vi idag återfinner klockstaplen.
Likt ett vakande öga låg så kyrkan där, vilt blinkandes och med en lockningskraft utan dess like. Folk flockades till den nya kyrkan och folkmassor som inte hade skådats sedan Olavus Moronius avrättats på torget någon månad tidigare samlades utanför underverket.

Ungefär här kliver en ung geolog in i handlingen – Karl Duran Duran bördig från belgiska flandern och med ett flertal framgångsrika koncentrationsläger under sitt bälte såväl som en manefaktur inom nagelbandsindustrin. Duran Duran hade på kort tid fått en framträdande position bland Gävles köpmän och när han talade lyssnade de styrande.
Duran Duran förde fram en vild idé. Han menade att gavleån borde tämjas, dess framrusande forsar borde dämmas upp och kraften skulle användas till något som kallades elektricitet. Under den efterföljande tingsrättsförhandlingen anförde Duran Duran till sitt försvar att elektricitet var ett naturligt fenomen och inte något som skulle förväxlas med häxkonster som penicillin och förbränningsmotorer. En oening tingsrätt fann Duran Duran skyldig och dömde honom till sexton rapp av den tiosvansade katten samt högerhandens avlägsnande. Stympningen på torget dagen därpå beskrevs av vittnen som det mest utdragna och grymma de skådat i handavlägsningsavseende.

Duran Duran sliter spö för sina hädiska trollkonsttankar:
Men likt kristendomen var även elektricitet något som kommit för att stanna.
Det ingen visste var att Duran Duran bar på en skamlig hemlighet. Likt så många andra framgångsrika koncentrationslägerföreståndare kunde han varken läsa eller skriva. Den analfabetism som tjänat honom så väl i förintelseindustrin låg nu honom till last. De papper och utredningar som kom att ligga till grund för Boulongersdammens uppförande passerade således hans skrivbord utan åtgärd. Många vill göra gällande att Duran Duran i egenskap av amatörgeolog hade kunnat förutse den blinkande kyrkans öde om han bara kunnat läsa. Men symbolerna på formulären förblev obegripliga för geologen och hans möjligheter att bläddra i papperna hade minskat drastiskt sedan han blivit av med sin högerhand i en juridisk härva några dagar tidigare.
Ett massivt dammbygge påbörjades därför veckan därpå utan att Duran Duran eller någon annan geologiskt kunnig insett faran i att dämma upp gavleån kring dess moränbaserade slätter. Tack vare en effektiv arbetsorganisation ledd av Bengt Alder och hans slavbolag Slavbolaget så började åns vattennivå snabbt att stiga. Kyrkan som fram till nu saknat anknytning till vattnet kunde nu se sitt fastighetsvärde stiga när de småtomter som legat emellan fastigheten och ån snabbt försvann under den stigande vattenytan.

Den blinkande kyrkan sedd på avstånd en mörk natt:
Mindre än åtta veckor senare var dammbygget slutfört och Bengt Alder skänkte i ett ögonblick av stadsfestlig yra nitton slavar till staden. Blotningen av gåvan beskrevs av vittnen på plats som det grymmaste spektakel de någonsin bevittnat och dessa nitton kadaver kom också att bli de sista som kom att svaja i Gävles officiella galg-ek.
Den blinkande stavkyrksförsamlingen hade nu växt till Gävles största religiösa samfund med över 250 medlemmar.
Den 3 februari, mindre än tolv månader efter att kyrkan och den angränsande dammen uppförts inträffade så katastrofen. På morgonen kunde kyrkovaktmästare Sven Vivaldi notera att kyrkans bärande fundament knakade och jämrade sig. Han kunde även se sig ana tendenser till rörelser i hela byggnaden. Full av onda föraningar berättade Vivaldi för de ansvariga om sina upptäckter. Ett åtgärdspaket togs omedelbart fram men missljuden och krängningarna i kyrkan fortsatte även efter Vivaldis avrättning på kyrkbacken kort därpå.
Klockan tre på eftermiddagen började kyrkan blinka in till en extrainsatt bönestund. Oljuden och svängningarna skulle hejdas med hjälp av den samlade församlingens tro och böner. Allteftersom folk flockades till kyrkorummets blinkande altarrum ökade oljuden och krängningarna från det svarta ekvirket.
Tretton minuter över tre inträffade så det oundvikliga. Lisa Vivaldi som befann sig strax utanför kyrkan för att sörja sin man som via olyckliga omständigheter slutat sina dagar utanför kyrkan några timmar tidigare berättade i tidningen Nöjesmix om vad hon bevittnade härnäst:

"Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. En spricka uppstod precis där kyrkans stavfundament möter dess betonggrund. Jag kunde även höra hur slänten intill dammen gav ifrån sig ljudliga suckar och man kunde se hur vatten från ån trängde fram långt ovanför den nivå där åns mörka vatten började.
Jag var givetvis rädd, men kyrkan fortsatte blinka och församlingens entoniga mässande fick mig att tvivla. Ja, jag trodde inte mina ögon. Sakta sakta, ja mer utdraget än en avrättning på stortorget så såg jag kyrkan börja sjunka ner genom jorden. Det var fruktansvärt."


Den nyanlagda dammen med dess vattenreservoir hade förvandlat åns sydsida till kvicksand och med tyndgen hos hela församlingen inne i kyrkan så började byggnaden snabbt att sjunka ner i den vattensjuka moränen. Bara ögonblick efter att processen inletts var det för sent för församlingsmedlemmarna att ta sig ut. Kyrkan försvann sakta och under stort jämmer allt längre ner under marken och blinkningarna upphörde.
På mindre än en timme hade i stort sett hela kyrkan försvunnit under den förrädiska markytan. Allt som vittnade om att en byggnad stått där var toppen på kyrktornet. Polis och räddningstjänst kallades till platsen men de kunde inget annat göra än spärra av området kring kyrkspiran. Dagarna gick och området blev långsamt mer stabilt.

Toppen på kyrkan som den ser ut idag:
Själva kyrkobyggnaden tycktes enligt undersökningar på plats vara intakt under marknivå och ljud i form av något som av vittnen på plats lät som hjärtskärande rop på hjälp kunde höras från dess inre. Även serier av knackande ljud resonerade upp genom virket och ut i toppen på spiran. TAKK TAKK TAKK, TAAAK TAAAK TAAAK, TAKK TAKK TAKK.
Det jämrande ljuden och det rytmiska knackandet antogs komma från själva virket och en kollaps troddes vara nära förestående. Ett stort område runtomkring kyrkan spärrades av och stadens styrande beslöt att avvakta och se vad som skulle ske.
Tre veckor senare hade det jämrande ljuden minskat i omfattning och det märkliga knackandet kom allt mer sporadiskt.
En handlingsplan togs fram – utan att någon avrättades, en fingervisning om de nya tider som stod för dörren. Den 1 mars togs så det formella beslutet och handlingsplanen sattes i verket. Sju bilar med betong fördes på provisoriska ramper fram till kyrkspiran och betong flödade ner i byggnadens mörka inre. Aktionen avslutades inte förrän betongnivån nådde marknivån.
Planen var en hejdundrande succé. Både de jämrande ljuden såväl som knackningarna upphörde snabbt när betongen så sakteliga började härda.

Vy från andra sidan dammen:

En katastrofkommision inrättades för att avgöra hur staden skulle hantera katastrofen och utifrån deras rekommendationer beslutades det att Gävle stad skulle mörka hela händelsen och hoppas att den föll ner i historiens glömska. En osannolik berättelse arbetades fram för att förklara hur det kom sig att en kyrktopp stack upp i regementsparken. Ryktet spreds att det var en kopia av en klockstapel i Ljusdal. Budskapet hammrades in hårt via alla möjliga kanaler och dem som ifrågasatte historien försvann spårlöst. Så med tiden blev klockstapelshistorien allt mer accepterad och idag är det få som ifrågasätter den. Hoppas min historiska expose kan lägga lögnen i graven en gång för alla.

Historien om den feltränade fågelhunden får jag spara till ett annat tillfälle.

Inga kommentarer: