Den sagolika sten-triumfen

Tänkte jag skulle ta och berätta om slutet på mitt och Sundins försök att nå den stora stenen vid Lunds fäbodar som jag läst om i en gammal pergamentrulle på jobbet (läs: broschyr från Länstyrelsen i Gävleborgs län).
Hur som helst, jag tror det här var vårt tredje försök att nå stenen. Tidigare försök hade gått i stöpet av olika anledningar – punkteringar, lathet, tidsbrist och felnavigation i skogarna kring Gävle m.m. Den här gången var vi dock bättre förberedda än någonsin tidigare då vi hade både välpumpade cyklar, gott om vattenflaskor samt korrekt väg till fäbodarna. Det enda molnen på vår himmel var molnen på vår himmel som någon timme innan avfärd vräkt ner enorma mängder regn över stan – dessutom hade det regnat non-stop i flera dagar i rad så i efterhand borde vi kanske insett att det nog skulle vara rätt blött ute i markerna.

Vi satte av i god fart och var ganska snabbt ute i Valbo där vi strax passerade den enligt oss definierade och formulerade ”Hej-gränsen”, alltså den gräns där folk du inte känner börjar heja på dig när du möter dem – ett fenomen som bruka uppträda någon mil utanför stadsplanerad bebyggelse. Vi stannade till längs vägen och frågade en man, som jag antar var bonde eftersom han inte bodde i lägenhet om vi var på rätt väg och han nickade och mumlade instämmande så vi fortsatte djupare in i storskogen.
Ett par kilometer in i skogen stötte vi på ett par märkliga stenar vid sidan av vägen. Det var inte jättestenen vi var på jakt efter utan någon sorts runstenar varav en var formad som en liten stenbänk. Stenarna var fullklottrade med initialer och bestod av vanliga bokstäver – det rörde sig alltså inte om runstenar i vanlig bemärkelse. Vi hade ingen aning om varför dessa stenar stod här eller vad syftet med alla dessa initialer kunde vara så vi bestämde oss för att det måste handla om en guldskatt av något slag.

Sundin vilar ut på runstensbänken:

En av "runstenarna":


Vi fortsatte längs vägen och konsekvenserna av det envisa regnandet den senaste veckan började nu bli påtagliga. På sidorna längs vägen passerade vi tillfälliga sjöar och vattensamlingar som jag envisades med att kalla för källor eftersom vattnet var så klart och eftersom jag helt enkelt gillar källor. Vägen som har flerhundraåriga anor slingrade sig dock allt som oftast fram längs en åskam så det var inga större problem med att ta sig fram.

Rätt som det var så var vi plötsligt framme. Från ingenstans dök Lunds fäbodar upp och vi förstod i detta ögonblick hur Christoffer Colombus måste ha känt sig när han upptäckte amerika – om han tagit cykeln och vetat vart han egentligen var på väg alltså. Lunds fäbodar var jävligt idylliska och ett stenkast bort så låg den som en kastad sten – jätteblocket!

En stunds kartbegrundande vid fäbodarna med stenjäveln i bakgrunden:


En uppklippt stig ledde fram till den och vid foten hade någon rest en stabil stege monterad på en plattform av betong. Vi klättrade upp och beundrade utsikten till dess att vi tröttnat på den vilket tog ungefär en minut eftersom utsikten från en sten mitt i en skog inte är så jävla imponerande.

Sundin på väg uppför stegen:

Den inte alltför imponerande utsikten dokumenteras av Sundin:


Till saken hör att jag och Sundin har ett motto när vi är ute på äventyr, en sorts credo som lyder ”Vänd aldrig om” vilket innebär att vi ytterst ogärna tar samma väg tillbaka när vi är ute och snurrar. Så när vi skulle påbörja vår resa hem så fortsatte vi istället framåt istället för att cykla tillbaka samma väg vi kommit. Enligt kartan skulle det nämligen gå att cykla vidare längs vägen för att till slut komma ut någonstans vid Stigslund. Det enda frågetecknet var att vägen vi tänkt cykla på under en del av sträckan på kartan övergick från att vara ett rakt streck till att bli en prickad slingrande linje. Men va fan, hur illa kunde det bli? Svaret var: Jävligt illa.

Vilse i skogen när träsk-dikes-stigen försvann:



Vägen minskade så småningom i storlek och övergick till att vara en mindre stig. Stigen övergick sedan till att vara ett knappt skönjbart stråk mellan stubbar och träd och till sist ändrade stråket karaktär och blev ett vattenfyllt dike flankerat av sank träskmark av värsta sorten. Det hela slutade, som vanligt, med att vi fick bära våra cyklar genom oländig skogsterräng i en from förhoppning om att träsk-dikes-stigsvägen skulle återgå till att vara en riktig väg igen. Och som ni kanske förstår så gjorde den det till sist, jag sitter ju här och skriver dessa rader – så jag överlevde. Men jag var extremt blöt om fötterna och klockan var en bra bit in på natten innan jag till sist kom hem.

Så facit blev till slut:

Sundin och Tony 1 - Stenjävel 0

Rix Morronzoo och reinkarnerade radiopratare

Jag var hemma hos morsan och farsan i helgen och käkade lite tillsammans med brorsan och Magnus (frugan). Efter att vi hade käkat så plockade morsan fram en gulnad tidningsartikel från 1960. Den handlade om en släkting till oss, Alf Nordin som emigrerat till Kanada. I februari 1960 så körde han hur som helst ihjäl sig i ett vintrigt Kanada. Det märkliga i historien var dock inte att han körde ihjäl sig, det kan ju vem som helst lyckas med - utan att han var jävligt lik brorsan och dessutom så var han också radiopratare!

Tar och länkar in både artikel med bild från Arbetarbladet 1960 och ett nytaget foto av brorsan så kan ni se efter själva.

Jag satt tillsammans med en kompis, Daniel, på biljardhallen Interpol förra torsdagen och drällde. Han fastnar ganska snabbt i en diskussion med en av ägarna till stället. Minns inte vad de pratade om, men det var förmodligen något jävligt ointressant för när Daniel ber mig gå och köpa lite cigaretter i den lilla runda kiosken på Södermalmstorg så nappar jag direkt. När jag kommer dit så märker jag att den är oerhört stängd eftersom den tydligen ska byggas om och byggas ut. Får en idé om att de kanske har cigaretter på Södergrillen, ett riktigt skabbhak ett stenkast bort där jag blivit magsjuk vid två tillfällen. Sista gången fick de klappa igen under någon månad. Vid nypremiären så tog de ut annonser i lokaltidningarna där man kunde läsa något i stil med:

”Södergrillen öppnar igen. Nu med UTBILDADE kebabkockar!”

Det är torsdagkväll så stället är ganska dött. Jag struntar i att gå in och ställer mig istället och knackar på luckan ut mot vägen och en av de numera utbildade kebabkockarna masar sig över och öppnar:
- Tja, har ni cigaretter?
- Nej, tyvärr, vi säljer inte cigaretter.
- Ah men va fan. Inte ett enda ställe på söder där det går att köpa cigaretter efter klockan elva en torsdagkväll här på söder. Det innebär att det måste gå att köpa smuggelcigg här nånstans.
- Nej, tyvärr, vi har inga cigaretter.
- Äh, kom igen nu, klart som fan att du har ett paket att kränga. Du ser väl att jag inte är snut?
- Hm, ska kolla på lagret. Min morfar glömde kanske ett paket där tidigare idag.
- Najs!
Killen försvinner iväg bort i någon minut och kommer tillbaka med ett paket cigaretter. Givetvis med någon sorts rysk varningstext på paketet istället för en svensk skattestämpel.
- Får jag femtio kronor så får du ta paketet.
- Lysande. Du får tacka din ”morfar” säger jag och går därifrån rätt jävla nöjd.

På lördagsnatten så står jag och pratar lite med några kompisar som varit ute på Heartbreak tidigare under kvällen. Frågan om cigaretter kommer återigen upp och jag deklarerar att jag kan fixa lite smuggelcigg om någon behöver, vilket de gör. Så jag glider fram till luckan och samma kille öppnar.
-Tja, jag skulle behöva ha ett paket cigaretter till av din ”morfar” säger jag och nickar lite konspiratoriskt.
-Jag tror inte det finns nå mer.
-Jo va fan, klart det gör, det var ju jag som var här torsdags ju. Klart att morfar din har lite fler paket?
-Ja, jag vet inte.
-Kom igen.
-Okej då jag ska kollar. MORFAR! Morfar! Mooooorfar!!!!
En gammal farbror med stora yviga mustascher och grånat här dyker upp utifrån lagret. Han ser ut som de där gamla farbröderna som fanns förut på Kefir Fils-förpackningarna
-Morfar, har du något cigarettpaket kvar som den här killen kan få köpa?
-Nej, du sålde mitt näst sista i förrgår! Jag har bara ett paket kvar. Jag har inge!
-Men morfar, kom igen då, en cigg åtminstone?
-Jajaja, okej, han får en cigg då!
Den gamla farbrorn kastar åt mig en cigg och kebabkocken stänger luckan framför mig.

Så nu sitter jag här och undrar. Vem fan är det DÅ som står för smuggelcigarettsförsäjningen här uppe? Uppenbarligen inte utbildade kebabkockar eller deras morfar.

Bamse i verkligheten

Så här skulle det sett ut, tror jag, om Bamse existerat i verkliga världen.

Saxat ur morgontidningen:

Polisen kunde idag efter vad som beskrivs som ett omfattande spaningsarbete slå till mot en adress på Höga Berget. I fastigheten fanns vad som av polis på plats beskrevs som ”ett mycket avancerat labratorieupplägg” med kapacitet att producera stora mängder av det narkotikaklassade ämnet ”Dunderhonung”.
I razzian, i vilken poliser från ett flertal distrikt deltog beslagtogs både material för produktion såväl som betydande mängder av den färdiga produkten redo för distribution i missbrukarleden.
En äldre kvinna som enligt uppgift styrt verksamheten och stått för den tekniska kunskapen samt hennes yngre son greps på plats och anhölls. Under tisdagen beslutade tingsrätten på åklagarens begäran att häkta de båda då de anses kunna försvåra utredningen på fri fot.
Förundersökningsledaren misstänker att härvan kommer att svälla ytterligare och utesluter inte heller att fler personer kan komma att anhållas allteftersom utredningen fortskrider. Sonen har enligt källor inom polismyndigheten under en längre tid styrt det lilla samhället med järnhand och hans dunderhonungsmissbruk har resulterat i ett antal grova misshandelsfall.
En person som begärt att få vara anonym, vi kan kalla honom Lupus berättar att han under en längre tid levt i ständig skräck inför sonen och hans dunderhonungsutbrott. Vid ett tillfälle kastade den påverkade sonen Lupus så kraftigt upp i ett träd att inre blödningar uppstod. Endast akut vård på platsen av ambulanspersonal räddade Lupus liv. Enligt läkare är det tveksamt om han någonsin blir helt återställd ens med omfattande rehabilitering. I uppgifter till pressen berättar Lupus att trots upprepade polisanmälningar så gick sonen fri. Överfallet på Lupus rubricerades som grov misshandel alternativt dråpförsök.

Dunderhonungshärvan kunde börja nystas upp efter att en trio bestående av en katt, en mus samt en kanin stoppats i en rutinkontroll. Kaninens nervösa beteende föranledde en inspektion av den kärra som katten utan giltigt tillstånd framförde. En mindre mängd dunderhonung påträffades då och åklagare tog beslutet om husrannsakan.
Kaninen har i utbyte mot löfte om mildare straff börjat samarbeta med polisen.
Förundersökningen beräknas vara klar inom kort och åtal ska vara väckt senast den 15 juni.
Samtliga inblandade riskerar långvariga fängelsestraff.
Tingsrätten beslutade även att sonen ska genomgå en stor sinnesundersökning.

Stadsvandring, kyrkogårdar och öltält

Igår på cityfesten så började jag prata med en tjej i ett av öltälten. Efter en stund får jag veta att hennes pappa är rätt känd men hon vill inte säga hur. Jag pushar lite och till sist så berättar hon att det är Carl Serung som är hennes far!

Småkul på nåt vis tyckte jag.

Tidigare på dagen hade jag varit vid stora scenen och lyssnat på Jonas flickvän/fru när hon uppträdde där, Sofia Talvik. Roligt att träffa Jonas igen också, det var ett par år sen vi sågs. Han hade en hel del roliga anekdoter att berätta om när de var i USA på turné, men öltält med liveband lämpar sig inte särskilt bra för djuplodande konversationer.

Öltälten stängde klockan ett och då upptäckte jag att alla pubar i stan (tror jag) hade förlängt sina öppettider till två. Helt enkelt lysande. Så borde det vara jämt!

I onsdags var jag på en stadsvandring vid skogskyrkogården. Det var nån tjomme som föreläste om byggnaderna där och deras påstådda arkitektoniska värde och varför de borde räddas åt eftervärlden. Kan inte påstå att jag var sådär överdrivet imponerad. Byggnaderna så på avstånd ut som en blandning mellan en militärbunker och ett tyskt koncentrationsläger. Att det dessutom låg ett krematorium ipå platsen förstärkte det intrycket ytterligare ett par snäpp.

Orkade inte vara med på hela den guidade turen, dels på grund av att ett par malätna kåkar på en kyrkogård helt enkelt inte var tillräckligt intressant och dels på grund av att en av personerna som var med på turen hade någon sorts fel i huvudet. Hans allmänna-hyfs-och-vett-centrum i hjärnan tycktes saknas helt och han ägnade all tid åt att skälla på guiden (som var en pensionerad stadsarkitekt) och slänga spydiga kommentarer omkring sig om hur alla utom han saknade riktig kontakt med verkligheten och att det var bara jävla flum och dagdrömmeri att spara såna här byggnader.

Tanken slog mig att jag faktiskt befann mig på en kyrkogård med tillhörande krematorium så om jag ville slå ihjäl fanstyget och göra mig av med kroppen så befann jag mig på helt rätt plats. Fast jag kom fram till att det nog var ett värre straff att låta honom leva. Såna där muppar kan fan inte ha det roligt här i livet.

Operation Overgrow

Såg den här sköna liraren i Aftonbladet. Vad Aftonbladet eller någon verkar inte verkar känna till är att den här odlingen i kommunala rabatter är en del av något som kallas Operation Overgrow som initierades av ett gäng cannabisrökare på forumet Flashback. Tanken var att översvämma Sverige med cannabisplantor för att på så vis överbelasta polisen med cannabisodlingsärenden. I slutändan skulle detta enligt initiativtagarna leda till att polisen gav upp och att vi fick en mer avslappnad lagstiftning på narkotikaområdet.

Om det ska fungera bör kanske de som ligger bakom kampanjen vara lite bättre på att informera? Lite klisterlappar i samband med planteringen eller ett pressmeddelande vore kanske på sin plats?

Här är artikeln i Aftonbladet och under den länk till Operation Overgrow-tråden på Flashback.

Cannabis i rabatten
Operation Overgrow

För övrigt ska jag visst ha med det här i ett inlägg:

Jag har placerat min blogg i
Gävle på bloggkartan.se

Stenexpeditionen del 3

Det känns som om mäktiga krafter konspirerar mot oss i bakgrunden för att stoppa oss från att nå den här stenen. Eller mäktiga och mäktiga - mäktiga nog att orsaka punktering först på Sundins cykel och igår på min, vilket kanske inte är så jävla mäktigt när jag tänker närmare på saken. Otroligt irriterande krafter vore kanske en mer korrekt beskrivning. Mer troligt är nog att både Sundin och jag har väldigt dåliga däck på våra cyklar. Undrar om det sitter någon sorts datummärkning på cykeldäck som det gör på vanliga bildäck?

För som ni kanske har listat ut så var det punktering på min cykel igår, och givetvis på bakhjulet - varför är det alltid på bakhjulet? Att kränga av det från cykeln visade sig vara lättare sagt än gjort. Det är nämligen så att det sitter någon sorts plastmojäng över skruven som håller fast hjulet på ena sidan, den sida där växelvajern går in i navet. Och jag fick fan inte bort skiten. Så efter att ha stått och svettats och svurit under en timmes tid i den djävulska värmen så gav jag till slut upp och provpumpade bakdäcket på min andra cykel som också hade punka på bakhjulet. Succé! Det däcket verkar hålla luften.
Men när jag lyckats få en fungerande cykel var jag så trött och less att jag inte orkade ta mig någonstans så det blev till att hålla sig hemma.
Inte direkt hardcore äventyrare? Ungefär som om Columbus skulle gett upp planerna på att ge sig av med Santa Maria för att ankarrepet gått av eller att Marco Polo skulle struntat i att upptäcka Kina för att hans vandringsstav gett honom en sticka i handen samma dag de skulle påbörja sin resa.

Men idag ska fan expeditionen bli av. Stenen ska hittas och besegras. I värsta fall kommer jag att ljuga ihop att jag varit där, jag har ju gett mig själv det privilegiet i min bloggbeskrivning. Men förhoppningsvis så hittar vi stenen, det är ju inte någon liten sten vi snackar om här.