Årets första riktiga cykeltur. Eller jag har tagit ett par stycken tidigare men då har det alltid varit nåt jävla fel på cykeln. Blev punktering så många gånger att jag misstänkte att någon gick och pös sönder bakdäcket. Varför någon skulle vilja göra det är bortom mig och efter att jag lagat slangen fem-sex gånger så bytte jag till sist även själva däcket. Efter det så upphörde ”sabotagen”.
Som vanligt när jag börjar cykla efter att snön smält undan gatorna sopats så håller jag på och dö efter tvåhundra meter eller mer, mindre om det sluttar uppåt. Hjärtat bultar och det börjar väsa när jag andas. Det är här jag skiljer mig från de flesta jag känner.
Jag njuter av lidandet.
Ju vidrigare motstånd desto skönare.
Finns inget skönare än att ha en monsterbacke framför sig och veta att det inte finns en chans i helvetet att jag kommer att klara av att trampa upp till krönet.
GO!
Det första som händer är i regel att jag överfalls av en kraftig impuls att ge upp. Kroppen genomfars av en tanke som skapar resonans genom hela mitt jag: GE UPP!
Jag ser backen framför mig och musklerna blir som spaghetti.
Det verkar helt omöjligt.
Fördelen här är att jag redan har fått lite fart. Tanken att ge upp och hoppa av för att börja leda cykeln går att pressa åt sidan rätt enkelt. Den kastas åt sidan med ett hånflin.
Sedan börjar man trampa allt fortare. Motståndet ökar allteftersom lutningen bilr kraftigare. Men här händer något.
Det blir skönt att öka hastigheten.
Att trampa allt fortare trots att backen och dess lutning säger åt dig att sakta ner.
Ju fortare du trampar desto snabbare äter du upp backen.
Nu börjar det kännas i låren. Det svider och du märker hur andningen inte riktigt hänger med.
Ändå väljer du att pressa vidare, att trampa ännu fortare. Ju fortare du cyklar desto fortare besegrar du backen.
Rätt som det är känner du hur rytmen i trampningen är helt ur synk med ditt plågade flåsande.
Här är det läge att återigen ge upp.
Men istället så hickar man till och börjar andas i en rytm som är mer förlåtande för ditt trampande.
Fortare, fortare , fortare.
Brännandet i benmusklerna blir mer påtagligt och andningen som du lyckats korrigiera klarar inte av att hålla tempot.
Nu märks det att du är otränad.
För första gången så reser du dig upp i sadeln och ställer dig upp och trampar. Det vinande biljudet när du andas ut som du tidigare lyckats ignorera blir allt mer påtagligt.
Men du är så jävla nära.
Sista 50-60 meterna. Jobbigaste lutningen före krönet.
Du trampar allt hårdare. Synfältet börjar krympa och du är osäker på om det ska gå att rulla hela vägen upp.
Så till sist inser du att du kan sluta trampa.
Farten du kämpat upp kommer att räcka. Du rullar upp förbi krönet och med en totalt otränad kropp kan du luta dig tillbaka och låta dig dras ned för backen du gjort dig förtjänt av.
Tamme fan jävligt underbart.
