Enligt väderprognosen skulle det idag ha varit rätt dåligt väder, speciellt åt det håll vi åkte mot. Men desto närmare Hofors vi kom ju finare väder blev det. När vi väl var framme sken solen på oss och temperaturen hade på femton minuter stigit från åtta grader till runt 18-20. Denna extremt snabba temperaturhöjning fick ängar och åkermark vi passerade att släppa ifrån sig vattenånga som låg som ett tätt täcke av dimma över nejden trots att solen sken med full kraft.
Strax var vi framme vid den första cachen för dagen. Den hette "Kerstin Hesselgren" och var utplacerad precis där hon föddes 1872. Ja, och vem är nu denna tant kanske vän av ordning frågar sig. Tydligen var det vår första kvinnliga riksdagsledamot. Man lär sig en hel del när man är ute och geocachar!
Jag och Palm utgick från att cachen var placerad på ett extremt krångligt ställe under en bro. Så vi klättrade ner i en bäckfåra och klängde oss in under själva bron bara för att till sist upptäcka att den låg under själva räcket på ovansidan. För övrigt föddes Kerstin i en herrgård precis intill bron och inte i anslutning till eller under den. Hon var med andra ord inte ett troll.
Fel ställe:
I den tomma bäckfåran låg även den här trädstumpen:
Såg ut som om ett djur, typ en bäver hade gnagt på den?
Sen åkte vi raskt vidare mot cache nummer två som låg ett par hundra meter därifrån. Namnet på den var "Ringvalsverket" och tydligen var det här en maskin som användes vid ringvalsning. Exakt vad ringvalsning är vet jag inte, men det står lite mer om maskinen här.
Det är en makalös maskin!
Därefter satte vi oss i bilen och fortsatte vår resa mot cachen "Massey Arch Hammer".
Här blev det lite allmän förvirring eftersom jag fick för mig att det här var cachen "Ringvalsverket". Jag menar, kolla själva - vad är det som finns i den här maskinens arbetsområde?
Jo, en ring, samt en röv!
Men efter att förvirringen släppt så fann vi snabbt cachen och kunde logga den. Snabba ryck med andra ord. Så vi slängde oss in i bilen igen och blåste iväg till det gamla anrikningsverket i Hofors. Efter att ha läst på lite om cachen som låg där så bestämde vi oss för att försöka komma så högt upp som möjligt när vi närmade oss koordinaterna.
För när vi läste loggboksinlägg från andra geocachare så stod det klart för oss att den här cachen låg någonstans i mitten av en slänt med extremt hög lutning. I det läget verkade det vettigast att navigera sig fram till den högsta punkten på kartan samtidigt som man inte missade cachen med allt för många meter.
Vår rutt ledde oss fram till vad jag misstänker är Hofors baksida?
Vi vandrade iväg längs den gamla asfaltsvägen som börjat lösas upp av naturen och bristande underhåll:
Den väg vi valt slutade vid ett stängsel som i ena riktningen försvann nedför en brant sluttning där buskar och snår gjorde det omöjligt att ta sig fram. I andra änden hade staketet en rätt naturlig och smått skrämmande gräns, nämligen ett grustag. Min kompis fick helt sonika ta sin höjdrädda hund i famnen och klänga sig förbi på stängslets yttersta stolpe som satt fastgjuten i en betongklump som hängde fritt i luften eftersom regn och snö eroderat bort delar av den ursprungliga vägen.
Blunda och säg "voff"!
Raka spåret efter den pärsen:
Vi nådde slutet av den gamla vägen bara för att upptäcka att vi faktiskt siktat för högt. Cachen låg på en väg som löpte parallellt med den vi precis vandrat på - fast 20 meter ner.
Rätt fascinerande gamla industrilämningar:
När vi väl hamnat rätt höjdmässigt var det inte några större problem att hitta cachen som låg intill anrikningsverkets vägg. Och hade vi kommit från fel håll hade det nog varit rätt svårt att ta sig upp.
Lutningen här kanske inte ser så svår ut men det var jobbigt nog att angripa cachen från ovan - att ge sig på den från botten och klättra upp hade varit tusen resor värre!
En lutning på 45 grader kanske inte verkar så extremt, men jag lovar att när gravitationen drar i dig från ett plan med den sluttningen så känns det i kroppen.
Sluta luta!
Cachen loggas:
Efter det for vi iväg till vad som skulle komma att bli dagens höjdpunkt: Stollengruvan.
Vi anländer till Stollengruvan:
Den för allmänheten öppna grillstugan fungerade som en hundmagnet och när polarens hund dragits in i stugan ville han inte gärna lämna den.
Nej, jag stannar!
Efter lite övertalning och hårda ord fick vi ut honom därifrån och kunde stänga dörren efter oss. Nu gassade solen från en i stort sett klarblå himmel och det var säkert runt 20 grader utomhus där vi befann oss.
Överallt på platsen fanns det spår av gruvdriften i berget.
Vi letade oss fram till gruvans öppning vid foten av berget. Här skedde något ganska fascinerande.
Gången som leder fram till gruvans port:
Porten var konstruerad av rejäla brädor och låst med ett ordentligt hänglås. Någon nyfiken individ hade sparkat loss brädor lite här och där och själva porten var ändå inte mycket mer än ett bastant staket med virket uppspikat tillräckligt tätt för att förhindra folk från att klättra igenom och in i gruvans becksvarta mörker.
Men ur dessa öppningar strömmade isande vindar ut. Så fort man klivit in i gången började temperaturen sjunka. Trots att solen sken och det var tjugo grader varmt föll kvicksilvret med ett par grader för varje meter man tog in i gången.
Mot slutet av gången låg snön kvar och visade inga som helst tecken på att smälta.
Redan här tyckte jag att det verkade rätt konstigt att kall luft rusade ut ur en gruva. Gruvor brukar som regel borra sig ner i berg och eftersom kall luft är tyngre än varm sådan borde det således råda undertryck vid gruvans öppning? Ungefär som när du öppnar dörren till frysen. Den kalla luften inne i frysen väller ju inte emot ditt ansikte utan rasar ut på golvet.
Måste förresten göra en liten utvikning här när det gäller frysar. Verkar finnas en hel del personer som tror att frysar innehåller någon sort vakuum-pump vilket skulle vara anledningen till att frysdörrar sugs fast rätt rejält efter att man stängt igen dem.
Det finns inte några såna konstiga funktioner på en normal frys. Istället är det så att när du öppnar frysen så rusar kalluften ut längs golvet samtidigt som rumstempererad luft fyller frysen. När du stänger dörren så kyls den här varma luften av väldigt snabbt. Och när du kyler ner luft så ökar densiteten (den blir tyngre) samtidigt som volymen minskar. Det skapar ett stort undertryck vilket i sin tur suger fast dörren mot karmen. Finns en kort youtube-video som förklarar det hela lite bättre här.
Men nu skiter vi i frysar och termodynamik och återvänder till gruvan.
Vi hittade cachen i närheten av gruvans ingång och bestämde oss för att knalla vidare längs en stig som var utmärkt med röda träpilar. Stigen tog oss uppför berget och det sluttade rätt kraftigt.
Lutningen ökade hela tiden och rätt som det var dök det upp en kraftig stålvajer på vänster sida av stigen.
Det var rejäla doningar och på de platser där vajern inte var förankrad i stålstolpar nerkörda i marken så löpte den genom stålöglor som skruvats in i träd längs stigen:
Måste erkänna att det var jäkla jobbigt att ta sig upp för den här branta stigen samtidigt som det var väldigt skönt att känna att man hade ett fast grepp om stålvajern. Utan den skulle ett snedsteg ganska lätt resulterat i en otäck fallolycka.
Efter en stunds vandring nådde vi så toppen av berget. Och här kunde man skåda enorma vertikala gruvschakt.
I mitten av det största och djupaste schaktet, den s.k. "Djupgruvan" fanns en plattform man kunde kliva ut på. Plattformen stack ut någon meter över schaktkanten och under ens fötter fanns bara en tunn plåt mellan dig och ett 120 meter fritt fall ner till gruvans botten.
Plattformen:
Att blicka ner var en smått surrealistisk upplevelse.
På toppen av berget fanns även en liten byggnad av trä där någon gått loss med en kofot och lyckats öppna dörren. Inne i stugan fanns en trappa som ledde rakt ner i ett kompakt mörker.
Tydligen kunde man via den här ingången ta sig in i gruvsystemet och komma ut genom ingången vi först utforskat. Eftersom vi inte hade någon guide med oss och kände att vi inte ville riskera livet i gruvans köld och mörker beslöt vi oss för att gå tillbaka ner för berget samma väg vi kommit.
Men det finns guidade turer genom gångarna sommartid - så det blir nog ett återbesök under mer kontrollerade former inom kort.
Hur som helst - anledningen till att iskall luft strömmade ut vid den första ingången borde väl rimligtvis vara att det finns en förbindelse genom berget, från trapphuset på toppen ned till utgången vid foten av berget. Min tanke är att luft hela tiden kyls ned av berget varpå den blir tyngre och rasar ner längs gångarna. Eftersom det är öppet både i botten och toppen av gruvan blir det helt enkelt som att öppna en frysdörr - fast på en mycket mer massiv skala?
Efter det här äventyret så återvände vi hem till Gävle igen. Ja, vi gjorde ett snabbstopp på den här platsen och turbologgade en cache.
Gick dock inte att komma upp i själva tornet vilket var lite surt.
Ja, det var historien om mitt hoforsäventyr och allt för den här gången.
Peace out!
