Gävles historia - staden grundas

Gävle är en mycket ung stad. Den grundades så sent som 1924 av en grupp tävlingsseglare som förliste mot eggögrund efter en storm den 13 maj samma år. Allt som allt så var det 14 segelfartyg som gick i kvav den där kvällen.

Det hela hade börjat fyra dagar tidigare i Östersund där 29 skepp satte segel för att delta i Godtemplar-regattan som sträckte sig från Sundsvall ned till Visby hamn.
Armadan satte segel under pompa och ståt från hamnen i Östersund och Oscar II sköt salut när fartygen begav sig iväg för att jaga fartrekordet på sträckan. Men 24 timmar senare råkade hela sällskapet in i en svår storm utanför gävlebukten och mer än 70% av segelbåtarna gick i kvav mot de vassa klippor som kantar större delen av den här sträckan.

Lyckligtvis så tog sig mer än hundra överlevande iland vid vad som numera är spetsen på Alderholmen. Ett provisoriskt läger sattes upp av de överlevande under ledning av kapten Bengt Alder som under kampen för att nå fastlandet i de svåra vågorna kämpandes för sitt liv blivit blöt både i håret såväl som om fötterna. Kapten Alder drabbades kort därefter av kallbrand i båda benen och dog men återhämtade sig kort därefter. Alder lyckades nu med hjälp av de båtvrak som flutit iland konstrurera en provisorisk fregatt och mindre än två månader efter att resterna av Godtemplarregattans deltagare spolats iland här så satte kapten Alder återigen segel – denna gång rakt österut för att finna den mytomspunna östpassagen till Finland.

Före 1924 var skeppare från Sveriges ostkust hänvisade till den mycket osäkra västpassagen när de skulle nå den svenska kolonin Finland för att idka handel. Resorna till Finland från kuststäder som Uppsala, Borås och Falun var riskfyllda och tog i genomsnitt två år att genomföra. Många skepp förliste när finlandsbåtarna, som de blev kända, rundade först kap horn och sedan företog en mödosam seglats via sydamerika och godahoppsudden över stilla havet och sedan via floder och sjöar i Rysslands inland innan de slutligen nådde Helsingfors.

Kapten Alder hade en idé som vid den här tidpunkten möttes med hån, spott och spe. Tanken han hade var att man kunde nå Finland genom att istället åka rakt österut. Hela konceptet bedömdes som befängt men Alder var fast besluten att visa att det gick.

Bara ett par dygn efter att de satt satt segel från spetsen på Alderholmen, som vid det här laget på bara tre månader växt från från en koloni skeppsbrutna vrak med mindre än 200 överlevande till en mindre stad med över 295.000 invånare så siktade Alder land. Han trodde, felaktigt skulle det visa sig att han nått fram till finska viken. Han brast ut i ett onödigt långt Ååååååååååh! Land! vilket även fick bli den nyupptäckta ögruppens namn, för en ögrupp visade det sig vara.
Endast tre dygn efter att ha upptäckt Ååååååååh land så seglade Alder in i finska viken och angjorde vid Helsingfors brygga.

Triumfen var total.

Med lasten fylld av värdefulla varor från landet i öster, främst rovor, falukorv och slavar återvände Adel till Alderholmen en månad senare som nu hade krympt till en pestsmittad utpost med över 294000 döda på bara tre veckor.

Kapten Alder satte raskt de 2800 slavarna i arbete och 24 timmar senare var även de väldigt döda. Den enorma mängden uppsvällda pestlik blockerade alla möjligheter för landet i övrigt att undsätta den olycksdrabbade katastrofkolonin. Ett beslut fattades dock efter en kriskonselj i riksdagen att Gävle skulle få snurra på hjulet samt få över tre lådor på färgfemman i katastrofbistånd. Men hjälpinsatsen rann ut i sanden eftersom ingen begrep nånting överhuvudtaget. I ett gemensamt uttalande från samma dag kan man läsa: Va Fan är färgfemman?
Samtliga partier ställde sig bakom uttalandet och frågan togs även upp till behandling i FN:s säkerhetsråd där dåvarande Sovjet lade in sitt veto mot färgfemme-uttalandet.

Till sist enades de 393 överlevande invånarna med kapten Alder i spetsen, som vid den här tidpunkten befodrats till löjtnant att begrava de guppande likhögarna. Ett enormt logistiskt begravningsmaskineri med 184000 inhyrda kommunalarbetare sattes nu i röresle och på bara fyra år hade över sju kroppar begravts.