Debatten om hushållsnära tjänster

Borde inte fullt friska och arbetsföra individer kunna betala vad det egentligen kostar för städhjälp i hemmet? Att införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster är som att införa sexköpsavdrag för dem som väljer att resa till Amsterdams Red Light-distrikt när de vill köpa en hora istället för att göra det i smyg här hemma?


Har följt RUT-debatten hyfsat noga under en tid. RUT-avdraget är alltså den skattesubvention som infördes på hushållsnära tjänster (städning i hemmet och liknande) av den borgerliga regeringen.

Personligen anser jag att avdraget borde skrotas.

Det finns en del saker som fullt friska och funktionsdugliga vuxna individer i Sverige förväntas klara av på egen hand. T.ex. bädda sängen, vattna blommorna, torka damm, köra en maskin tvätt och sedan hänga den, dammsuga, spola efter sig på toaletten, duka av ett bord, diska och gå ut med soporna. Finns säkert fler saker än dessa, men det var som sagt bara ett par exempel.

Sedan finns det folk som av olika anledningar, sjukdom, handikapp alternativt någon annan typ av fysisk eller psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning inte klarar av det jag nämnt, och givetvis ska dessa personer få hjälp med dessa uppgifter - precis som de får idag.

Kostnaden för avdraget (i form av uteblivna skatteintäkter) var enligt SCB i runda slängar 440 miljoner kronor år 2008. Det är också intressant att kika på vilka som stod för dessa avdrag.

Bland dem som räknas som låginkomsttagare dvs personer med en årsinkomst på 200000 kr eller lägre så utnyttjade 0.06% avdraget.

Om man istället kikar på gruppen höginkomsttagare, alltså personer som tjänar 500000 kr eller mer på ett år så ökar siffran inte helt oväntat något, närmare bestämt till sju procent. När man sedan betänker att andelen höginkomsttagare i Sverige ligger på fem procent så behöver man inte vara raketforskare för att inse att den här gruppen är kraftigt överrepresenterad i fördelningsstatistiken över vilka som utnyttjade subventionen.

Argumentet för RUT-avdraget har varit att skapa ett ekonomiskt incitament för dem som köper svart städhjälp att istället använda sig av vita tjänster - och det tycks ha fungerat. För den som utför jobbet är det givetvis bättre att ha ett vitt, pensionsgrundande arbete med försäkring på arbetsplatsen och ett visst mått av anställningstrygghet än ett svartjobb där man inte vet hur det ska gå från ena dagen till den andra.

Risken är enligt anhängarna till avdraget, att om det plockas bort så kommer folk att börja köpa svarta städtjänster igen.

Varför då? Att de 0.06% låginkomsttagare som utnyttjade avdraget går över till en svarttjänst kan man väl kanske misstänka eftersom det är personer som förmodligen redan lever på marginalen.

Men varför skulle en individ i t.ex. Danderyd (en kommun med extremt många höginkomsttagare), där 6.6% av invånarna utnyttjade avdraget övergå till att anlita svart städhjälp om avdraget slopades? Det är inte direkt så att de inte har råd att betala vad det kostar? Istället handlar det om att de inte vill betala vad det egentligen kostar att anlita städhjälp. Helt vanlig girighet alltså.

Hur kommer det sig att dessa personer inte tycker att någon som städar upp efter dem är värda att ersättas fullt ut för jobbet de utfört?

Kan det vara så att motviljan att betala vad det faktiskt kostar bottnar i att dessa individer innerst inne vet om att de betalar för något de egentligen inte behöver - de är bara så otroligt lata att de inte orkar utföra jobbet själva samtidigt som de är för snåla för att betala fullt pris till den som tar jobbet?

Att den svarta sektorn inom städbranschen är något vi bör bekämpa tror jag alla är överens om? Den omsätter stora summor och man behöver inte gräva speciellt djupt för att hitta kopplingar till trafficking och organiserad brottslighet. Men vad man gjort här är att belöna kriminellt beteende. Staten har lagt sig på rygg, blottat strupen och accepterat att bästa sättet att komma till rätta med den svarta städsektorn och den kriminalitet som följer i kölvattnet på den är att gilla läget?

Resonemanget hos regeringen tycks ha varit att folk kommer att anlita svart städhjälp oavsett vad vi gör - så det bästa vi kan göra är att acceptera att det förhåller sig på det viset och ge pengar i form av skatteavdrag till dem som slutar bryta mot lagen.

Extrapolerar vi dessa tankegångar en bit så skulle man väl kunna tänka sig ett sexköpsavdrag också? I Sverige är det förbjudet att köpa sexuella tjänster - i Holland är det däremot helt lagligt. Så varför inte införa en skattesubvention för dem som reser till Red light-district i Amsterdam istället för att köpa sex av en prostituerad i Sverige?

Det skulle garanterat minska sexköpen här hemma samtidigt som de som lagligt prostituerar sig i Amsterdam - kvinnor som både betalar skatt samt har en egen fackförning skulle få fler kunder i sektor som där faktiskt är vit och laglig.

Nä, jag håller med, det vore ju jävligt stukat att gå med på något sådant, men ändå är det samma resonemang.

Skillnaden är att när det gäller sexköp så jagar polisen här i Sverige sexköparna aktivt och åtalar dem medan de som brukade köpa svart städhjälp istället belönas med en skattesubvention bara för att de slutar utnyttja folk långt ner på samhällstegen som svart arbetskraft.

Med tanke på att försäkringskassan har tid och pengar att jaga svårt sjuka, ja ibland människor döende i cancer med blåslampa för att tvinga ut dem på arbetsmarknaden ett par veckor innan de dör så borde det finnas resurser över till att jaga folk som utnyttjar samhällets svaga som svart städhjälp också istället för att belöna dem med en uppgiven kollektiv suck och en skattesubvention på ett par hundra miljoner kronor. Det finns väl ändå bättre saker att lägga pengarna på?

Och innan ni börjar bomba mig med förolämpningar så kan jag berätta att jag har själv jobbat som både trappstädare och byggstädare samt att min mor arbetade större delen av sitt yrkesverksamma liv med att städa upp efter andra i trapphus och tvättstugor. Det var låg lön, enformigt och i många avseenden ett väldigt ouppskattat arbete - men vi fick vit pensionsgrundande lön, hade försäkring samt betalade skatt på det lilla vi fick ut.

Är det här verkligen den typ av hushållsnära tjänster vi vill subventionera?

Lär ställa en fråga till er som orkat läsa hela vägen hit: Av dem ni känner - hur många är fysiskt oförmögna att plocka fram sopkvasten och dra en dammtrasa där det behövs för att hålla hyfsat rent omkring sig?

När ni funderat klart så har jag en sista fråga: Hur många känner ni som äger datorer och som använder dessa för att ta del av samhällsinformation, kommunicera med andra, betala räkningar med mera? Och har dessa personer någonsin haft problem med sina datorer eller med sin internetuppkoppling? Om du läser det här så är svaret förmodligen "ja" och det är också ganska troligt att de ringde dig eller någon du känner när datorn började krångla? Alla känner vi väl någon "datorexpert" som man kan ringa i såna lägen?

Grejen är den att det finns väldigt många som faktiskt inte känner någon de kan ringa. När deras dator eller internetuppkoppling dör så sitter de där utan att kunna göra så mycket mer åt saken.

Dammråttor under sängen kan vara lite besvärligt, speciellt om du upptäcker dem på måndagen och städhjälpen inte kommer förrän på fredag.

En dator som inte längre startar innebär för de flesta att de inte längre kan betala sina räkningar eller på ett enkelt sätt kontakta släkt och vänner eller ens få tag i myndighetspersoner.

Det finns helt klart ett behov för skattesubventioner, men frågan är om vi ska lägga dessa pengar på dem som är för lata för att ta fram dammsugaren och ta ett varv i bostaden eller bör vi lägga pengarna på att subventionera viktigare saker. Som t.ex. datortekniker eller Internetexperter?

Vad tycker du själv är viktigast att subventionera med skattepengar? Är det:

A: Städhjälp

B: Datorhjälp i form av IT-tekniker

C: Blue screen: Memory dump: 0x00000A or IRQL_NOT_LESS_OR_EQUAL