Frimärkssamling som jag tänkte mig det hela:
Och dessa jävla modelljärnvägar:
Hittade faktiskt inte någon vettig bild som illustrerar syltade lökar. So - live and learn.
Tänkte först att jag skulle bli meteoritsamlare eftersom det verkade både spännande och lönsamt. Men jag kom snabbt på att jag inte har någon bil, körkort eller den minsta aning om vad jag egentligen skulle behöva titta efter i naturen om jag skulle upptäcka en meteorit, så jag skrotade den idén. Samma öde till mötes gick mina planer att börja med astronomi, knyppling och dendrokronologi.
Ah, samla meteoriter. Räcker med att hitta en sån här så är man miljonär!
Knyppling å andra sidan blir man inte rik på och dendrokronologi är när man kollar hur gamla träd är via deras årsringar. Inte heller något som köper mig en lyxvilla eller sinnesfrid när det kommer till kritan.
Till slut så fick jag dock min snilleblixt; jag skulle börja bygga skalenliga modeller av kända slott och byggnader genom att bara använda mig av tandpetare och lim. Så jag gick iväg till Ica och köpte en tub lim och 8 000 tandpetare och gjorde iordning en liten hobbyarea där jag under lugna och värdiga former skulle återskapa några av historiens mäktigaste byggnadsverk bara genom att använda mig av tandpetare, lim och min naturliga fallenhet för denna konstform.
Tandpetare:
Efter att ha kikat i ett antal böcker så bestämde jag mig för att lutande tornet i Pisa var något som var tillräckligt intressant och enkelt för att duga som premiärprojekt. Så jag skaffade lite bilder på fanstyget och nålade upp dom på väggen i min hobbyhörna. Efter detta så skred jag till verket med skalpell, tandpetare och limdroppar yrandes åt alla håll och kanter.
Nån jävel hade tydligen redan byggt tornet - fast jag är inte säker på om det är med hjälp av tandpetare?
Misstänker nog att det handlade om någon som skulle bygga ett vanligt torn men som inte lyckades hålla skiten rakt. Ha! Loser!
Hur som helst, så här ska det väl se ut - när det lutar dessutom:
En kvart passerade utan att jag uppnådde någon sorts inre harmoni i mitt hobby-skapande. Tvärtom så kände jag mig lätt frustrerad eftersom tandpetarna inte alls ville låta sig fogas samman till något som ens kom i närheten av att likna lutande tornet i Pisa. Lim mellan fingrarna och på fingertopparna gjorde det allt svårare att hantera dom små trästickorna eftersom dom tycktes vara mer intresserade av att fastna i precis allting utom i varandra på det sätt jag tänkt mig.
Limmet var som nån sorts jävla klister! Helt sjukt!
Nu hade det gått 45 minuter från det att jag påbörjade mitt försök att uppnå harmoni och vuxendom via denna skog av tandpetare och vitt trälim. Det satt fan tandpetare överallt, och mitt torn påminde mer om ett misslyckat nattläger i regnskogen av den typ som unga orangutanger som förlorat sina mamma brukar ägna sig åt att konstruera, fast mycket mindre då förstås. Limmet tycktes flöda likt förbannat honung ur limtuben, och mina första försök att försiktigt dosera ut limmet i en tunn hinna på dom tandpetare jag förgäves försökte klistra ihop hade nu övergetts till förmån för en enklare, ”MER är bättre”-taktik.
Ah, lim - likt honung direkt från en bikupa:
Okej, så nu har det gått över en timme, och jag känner mig nu så uppjagad att jag lätt kunnat trycka ner min förbannade harmoni i halsen på den som vågat störa mig. Har vid det här laget lyckats sprida tandpetare över hela min hobby-area och klistret tycks ha fått eget liv där det letar sig fram i små rännilar genom hålen i den groteska tandpetarkonstruktion jag vid det här laget faktiskt lyckats limma ihop mer eller mindre ofrivilligt. Men nu har det gått så långt att det sitter fast betydligt mer tandpetare på mig, mina händer och kläder än vad det gör någon annanstans i denna harmonins, vuxendomens och den förnöjda hobbyistens högborg. Det har nu blivit nästan omöjligt att hantera skalpellen eller något annat heller för den delen, pga mängden tandpetare som sitter fast på mina händer och kläder. Då går det sakta upp för mig. Likt Gregor Samsa i Kafkas berömda roman är även jag på väg att sakta förvandlas till en insekt; en vandrande pinne!
Tony i Kafka-tappning:
Svetten rinner nu nedför min panna och en nerv under mitt öga börjar rycka. Långsamt börjar det gå upp för mig att jag tydligen helt saknar talang och tålamod för denna till synes så banala hobby. Faktum är att jag misstänker att det mest är rainman-människor och andra defekta kufar som verkligen kan finna mening och harmoni i att fippla med tandpetare och lim. Jag inser att loppet är kört. Min karriär som tandpetar-arkitekt är över innan den knappt har börjat.
Skulle jag skapa något så skulle det nog sluta ungefär så här:
Fann jag då lugn och harmoni? Ja, visst, om man med lugn och harmoni menar att jag jagade upp mig till stressnivåer jag aldrig tidigare upplevt och ett ursinne som jag gjorde mig rädd för mig själv; ja då fann jag det verkligen.
Det enda som återstod var att samla ihop allting och kasta bort det, se till att bevisen för mitt misslyckande aldrig mer skulle återfinnas. Tyvärr ville bevisen annorlunda, eftersom limmet vid det här laget torkat ordentligt på både tandpetare, skalpell, limtub och skrivbord. Hela min hobbyhörna såg ut som ett fruset tandpetarlandskap. jag drog lite i limtuben, ryckte lite i skalpellen och krafsade förstrött bland tandpetarna, men allt satt fast som vore det gjutet i betong. Ett underligt fnittrande börjar höras i rummet och det tar en liten stund innan jag inser att det är jag som fnittrar. Jag krasfar allt hårdare över det bisarra hobbyhörne-landskapet, men det enda som lossnar är en nagel från mitt lillfinger och den tandpetare som var fastklistrad där.
Stålmannens "Fortress of tandpetare":
Ni har hört om strået som knäckte kamelens rygg? Det här var iallafall tandpetaren som knäckte mig. Jag hade fått nog! Ur ett skåp fick jag fram en plåtspade som en vän lämnat hos mig vid ett tidigare tillfälle, och med hjälp av spaden gick jag lös på min hobbyhörna. Hårda välriktade spadslag hamrade ner över hobbyhörnan och dess innehåll. Långsamt släppte klistret sitt grepp om min hobbyutrustning, och efter ytterligare en kvart kunde jag fösa ner allting i en sopsäck som jag omedelbart gick och slängde.
Hobbyhörnan blev sig aldrig riktigt lik efter detta, och ärr för livet fick nog även jag. Någon hobby efter detta har jag inte heller skaffat. Förmodar att vissa personer nog helst inte ska ha en hobby, och om man nu ändå envisas med detta så ska man intressera sig för något man tycker är kul.
Men sammanfattningsvis skulle jag väl vilja uppmana alla att inte skaffa en hobby. Det är helt enkelt inte värt risken.
Själv så använder jag numera enbart tandtråd och blotta åsynen av en tandpetare får mig att må illa. Det är knappt att jag klarar av att titta på en kvist längre.
Det var allt för ögonblicket.
Peace out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar