Så jag slängde mig på cykeln och kom väl typ 800 meter innan jag blev tvungen att tvärnita ungefär vid polishuset eftersom jag fick syn på en skata som satt en bit ner på stenarna som fodrar gavleåns sidor och glodde suspekt ner mot åns mörka vatten.
Den mystiska skatan:
Skatan plaskade runt och badade för glatta livet i den varma vårsolen.
Nybadad och fin:
Jag packade ner kameran i ryggsäcken igen och bestämde mig för att ta vägen över Skansbron till Lervik för att därifrån fortsätta ut mot Engeltofta och slutligen Bönan. Men när jag nådde brons början inne på Gävle Galvans industriområde kunde jag konstatera att det var helt omöjligt att med cykel ta sig över bron på grund av de stora mängder snö och is som låg kvar på grusvägen som löper parallellt med järnvägsspåret över bron.
Så jag blev lite småsur över att tvingas vända om och ta en omväg via Strömsbro så att jag istället kom fram till Engeltoftavägen uppe vid Gävle golfklubb istället. Men sen var det bara att cykla vidare.
Cykelbanan var torr och fin nästan hela vägen även om de ännu inte hunnit sopa bort vinterns grus - så jag var hela tiden lite småorolig för att råka ut för en punktering då mitt bakhjul är ganska slitet.
Svängde ner vid Engeltofta för att ta mig en titt när jag ändå var där.
Engeltofta i vårsolens prakt:
Isen hade börjat spricka upp lite inne längs stranden:
Men den låg fortfarande kompakt hela vägen över till hela vägen till Korsnäsverken:
Nu såg jag även årets första fjäril. Jag försökte jaga ikapp den för att kunna ta en bild som bevismaterial men den var alldeles för snabb och snön mellan träden alldeles för djup för att jag skulle ha någon chans att lyckas. Så ni får helt enkelt tro på mig!
Jag fortsatte min cykelfärd ut mot Bönan men kom återigen inte speciellt långt förrän jag insåg att jag precis passerat förbi avtagsvägen som leder ner mot kommunens snötipp. Nyfikenheten blev för stor så jag vände om och stod strax framför ett par låsta portar samt skyltar som deklarerade att tippen minsann var stängd!
Som tur var så sträckte sig stängslet bara 20 meter in i skogen så jag tog helt enkelt och knallade runt. Förmodar att de inte brydde sig om att hägna in hela tippen eftersom ytterst få personer åker dit på cykel för att dumpa snö?
Väl inne på området så var det som att befinna sig på månen - eller möjligtvis en glaciär. När jag tänker efter så var det nog som att stå på en glaciär på månen!
Fast på månen flyger inga kråkor omkring.
Det märktes verkligen att det kommit enorma mängder snö den här vintern. Snötippen sträckte sig flera hundra meter ut i alla riktningar och jag var rätt sugen på att vandra ut och undersöka saken närmare. Men så kom jag ihåg en viktig sak med glaciärer, nämligen glaciärsprickor!
Och mycket riktigt så behövde man inte ta många steg ut på isen för att upptäcka djupa mörka sprickbildningar som smältvatten strömmade ner i under den gassande solens tryck.
Det fanns lite mer normala snöhögar längs med tippens västra sida men det hela verkade ändå lite riskabelt. Eftersom jag precis sett "127 hours (trailer)", som för övrigt var en lysande film så visste jag bättre än att ge mig ut på farligheter när jag samtidigt visste att ingen hade en aning om att jag var här.
Normala snöhögar och den platta glaciärytan till vänster:
Så istället för att utmana ödet kastade jag av mig jackan - för vid det här laget var det säkert 17 grader ute och snudd på shortsväder; varpå jag kastade mig på cykeln och fortsatte på mitt äventyr.
Nu började jag närma mig Bönan, men innan man kommer dit så passerar man också Engesbergs camping och där var jag bara tvungen att göra ett till stopp. Jag hade nämligen läst någonstans att den fridlysta lind som växer där till slut dödförklarats efter en herrans massa år.
Personligen kan jag väl tycka att ett träd egentligen ska dödförklaras när folk måste börja hälla ner betong i dess inre för att det överhuvudtaget ska klara av att stå på egen hand. Men å andra sidan är inte jag någon arborist heller!
Den fridlysta och numera dödförklarade(?) linden på Engesbergs camping:
Det finns en historia bakom den här linden som jag tänkt berätta eftersom den är ganska intressant. Men det behöver jag inte göra eftersom bakom den här linden fanns en skylt som gjorde samma sak. Så jag tog ett foto:
Så nu vet ni det!
Tog i alla fall och cyklade ner hela vägen till bryggan strax utanför campingområdet. Där luktade det rutten fisk. Jag misstänker att doften kom från lådorna som stod på kajen. De innehöll rutten fisk.
En fiskeskuta med det romantiska namnet "GE12" låg förtöjd vid kajen inbäddad mellan is och vårsol:
Inte heller här gick det att skymta öppet hav.
En stol däremot:
På vägen därifrån var jag rätt glad över att det fanns djupa vattenpölar man kunde cykla genom eftersom stanken av rutten fisk fastnat på cykeln.
Så nådde jag äntligen Bönan och lotsstationen. Och där slutade också isen!
Underbart väder och väldigt vacker miljö:
Ett par hundra meter ut var havet helt isfritt.
Efter att ha suttit ett tag och njutit i solen samtidigt som jag knaprade på en morot så vände jag cykeln 180 grader och började trampa hemåt igen.
Stannade till vid Lidl i Strömsbro där jag köpte lite billig läsk eftersom den liter vatten jag haft med mig för länge sedan tagit slut. Har räknat ut att jag gör av med 0.5 liter per mil när jag är ute och cyklar.
När jag lämnade butiken så stod den här intressanta hybridcykeln parkerad bredvid min egen högst normala cykel. Vet inte vad jag ska tycka egentligen?
Om man är för lat för att cykla köper man väl en moppe? Jag menar hur kul är det att faktiskt cykla på den där när batteriet tagit slut? Känns som en konstig kompromisslösning som ingen egentligen är nöjd med?
Ja det var väl allt för den här gången. För vid det här laget hade svarta moln börjat anhopa sig vid horisonten och en kall nordanvind tvingade mig att plocka upp jackan ur ryggsäcken. Så jag cyklade hem.
Eller nej, vänta.... I rubriken så stod det att jag funnit lyckan. Vore fel att säga hejdå utan att låta er få veta var någon som jag finner lyckan.
Jag fann lyckan ungefär 200 meter från Engeltofta:
Nu var det i alla fall klart för den här gången.
Så: Peace out!
P.s
Hela cykelturen:
3 kommentarer:
Härlig och spännande vårskildring Tony!
Gillar att läsa din blogg :-)
Vilka fina bilder och så målande beskrivet! Bra gjort:-)
Skicka en kommentar