Räventyr i natten

Var på väg hem från en kompis i lördagsnatt efter att ha varit där och spelat buzz. Ungefär vid Borgmästarplan på söder så får jag se något som jag först tror är en stor katt. När jag kommer närmare ser jag dock att det är en räv. Den var helt orädd och verkade inte bry sig speciellt mycket om mig. Jag följde efter den ett tag och tog lite bilder. Och här har ni dem.

Som vanligt går det att klicka på bilderna för erhålla större rävar.

Perrong-örnen

Lär skriva ett par rader om vad som hände häromdagen när jag skulle ta tåget till Uppsala. Jag kommer i god till stationen och ställer mig på perrongen för att invänta pendeln. Det är mitt på dagen och hyfsat med folk som ska åt samma håll som jag. Plötsligt lägger jag märke till något dunigt som sticker fram bakom en sån där grön sandbox som brukar stå lite här och där. När jag närmar mig så ser jag att det är en enorm örn som ligger där - död. En man står bredvid den ser ut att antingen bevaka den eller på något vis åtminstone vara ansvarig för den. Jag tar fram kameran och dokumenterar den mäktiga örnen som jag tror är en kungörn eller kronfågel skulle man kanske kunna säga?

När så tåget glider in på perrongen och folk kliver ombord så noterar jag till min förvåning att mannen som jag trodde var örn-ansvarig inte alls har med fågelkadavret att göra - han ville tydligen bara vara lite märkvärdig eller nåt. Så när jag sist av alla går ombord så ligger örnen kvar där på perrongen, ensam och övergiven.

Var kom den ifrån? Hur länge hade den legat där? Frågorna var många men svaren få. När jag senare på kvällen åkte hem till Gävle igen så tänkte jag för mig själv att om fågeln ligger kvar där när tåget anländer så tar jag fan med mig den hem. Jag menar där kan den ju inte ligga? Hur som helst så var den borta när jag kom fram.Tar och bifogar bilderna jag tog så ni ser att jag inte ljuger - den här gången. Är dock inte helt hundra på om det var en kungsörn eller någon annan stor märklig fågel, men min gissning är då kungsörn.

Klicka för en större örn:

Gävles historia - staden grundas

Gävle är en mycket ung stad. Den grundades så sent som 1924 av en grupp tävlingsseglare som förliste mot eggögrund efter en storm den 13 maj samma år. Allt som allt så var det 14 segelfartyg som gick i kvav den där kvällen.

Det hela hade börjat fyra dagar tidigare i Östersund där 29 skepp satte segel för att delta i Godtemplar-regattan som sträckte sig från Sundsvall ned till Visby hamn.
Armadan satte segel under pompa och ståt från hamnen i Östersund och Oscar II sköt salut när fartygen begav sig iväg för att jaga fartrekordet på sträckan. Men 24 timmar senare råkade hela sällskapet in i en svår storm utanför gävlebukten och mer än 70% av segelbåtarna gick i kvav mot de vassa klippor som kantar större delen av den här sträckan.

Lyckligtvis så tog sig mer än hundra överlevande iland vid vad som numera är spetsen på Alderholmen. Ett provisoriskt läger sattes upp av de överlevande under ledning av kapten Bengt Alder som under kampen för att nå fastlandet i de svåra vågorna kämpandes för sitt liv blivit blöt både i håret såväl som om fötterna. Kapten Alder drabbades kort därefter av kallbrand i båda benen och dog men återhämtade sig kort därefter. Alder lyckades nu med hjälp av de båtvrak som flutit iland konstrurera en provisorisk fregatt och mindre än två månader efter att resterna av Godtemplarregattans deltagare spolats iland här så satte kapten Alder återigen segel – denna gång rakt österut för att finna den mytomspunna östpassagen till Finland.

Före 1924 var skeppare från Sveriges ostkust hänvisade till den mycket osäkra västpassagen när de skulle nå den svenska kolonin Finland för att idka handel. Resorna till Finland från kuststäder som Uppsala, Borås och Falun var riskfyllda och tog i genomsnitt två år att genomföra. Många skepp förliste när finlandsbåtarna, som de blev kända, rundade först kap horn och sedan företog en mödosam seglats via sydamerika och godahoppsudden över stilla havet och sedan via floder och sjöar i Rysslands inland innan de slutligen nådde Helsingfors.

Kapten Alder hade en idé som vid den här tidpunkten möttes med hån, spott och spe. Tanken han hade var att man kunde nå Finland genom att istället åka rakt österut. Hela konceptet bedömdes som befängt men Alder var fast besluten att visa att det gick.

Bara ett par dygn efter att de satt satt segel från spetsen på Alderholmen, som vid det här laget på bara tre månader växt från från en koloni skeppsbrutna vrak med mindre än 200 överlevande till en mindre stad med över 295.000 invånare så siktade Alder land. Han trodde, felaktigt skulle det visa sig att han nått fram till finska viken. Han brast ut i ett onödigt långt Ååååååååååh! Land! vilket även fick bli den nyupptäckta ögruppens namn, för en ögrupp visade det sig vara.
Endast tre dygn efter att ha upptäckt Ååååååååh land så seglade Alder in i finska viken och angjorde vid Helsingfors brygga.

Triumfen var total.

Med lasten fylld av värdefulla varor från landet i öster, främst rovor, falukorv och slavar återvände Adel till Alderholmen en månad senare som nu hade krympt till en pestsmittad utpost med över 294000 döda på bara tre veckor.

Kapten Alder satte raskt de 2800 slavarna i arbete och 24 timmar senare var även de väldigt döda. Den enorma mängden uppsvällda pestlik blockerade alla möjligheter för landet i övrigt att undsätta den olycksdrabbade katastrofkolonin. Ett beslut fattades dock efter en kriskonselj i riksdagen att Gävle skulle få snurra på hjulet samt få över tre lådor på färgfemman i katastrofbistånd. Men hjälpinsatsen rann ut i sanden eftersom ingen begrep nånting överhuvudtaget. I ett gemensamt uttalande från samma dag kan man läsa: Va Fan är färgfemman?
Samtliga partier ställde sig bakom uttalandet och frågan togs även upp till behandling i FN:s säkerhetsråd där dåvarande Sovjet lade in sitt veto mot färgfemme-uttalandet.

Till sist enades de 393 överlevande invånarna med kapten Alder i spetsen, som vid den här tidpunkten befodrats till löjtnant att begrava de guppande likhögarna. Ett enormt logistiskt begravningsmaskineri med 184000 inhyrda kommunalarbetare sattes nu i röresle och på bara fyra år hade över sju kroppar begravts.

Den sagolika sten-triumfen

Tänkte jag skulle ta och berätta om slutet på mitt och Sundins försök att nå den stora stenen vid Lunds fäbodar som jag läst om i en gammal pergamentrulle på jobbet (läs: broschyr från Länstyrelsen i Gävleborgs län).
Hur som helst, jag tror det här var vårt tredje försök att nå stenen. Tidigare försök hade gått i stöpet av olika anledningar – punkteringar, lathet, tidsbrist och felnavigation i skogarna kring Gävle m.m. Den här gången var vi dock bättre förberedda än någonsin tidigare då vi hade både välpumpade cyklar, gott om vattenflaskor samt korrekt väg till fäbodarna. Det enda molnen på vår himmel var molnen på vår himmel som någon timme innan avfärd vräkt ner enorma mängder regn över stan – dessutom hade det regnat non-stop i flera dagar i rad så i efterhand borde vi kanske insett att det nog skulle vara rätt blött ute i markerna.

Vi satte av i god fart och var ganska snabbt ute i Valbo där vi strax passerade den enligt oss definierade och formulerade ”Hej-gränsen”, alltså den gräns där folk du inte känner börjar heja på dig när du möter dem – ett fenomen som bruka uppträda någon mil utanför stadsplanerad bebyggelse. Vi stannade till längs vägen och frågade en man, som jag antar var bonde eftersom han inte bodde i lägenhet om vi var på rätt väg och han nickade och mumlade instämmande så vi fortsatte djupare in i storskogen.
Ett par kilometer in i skogen stötte vi på ett par märkliga stenar vid sidan av vägen. Det var inte jättestenen vi var på jakt efter utan någon sorts runstenar varav en var formad som en liten stenbänk. Stenarna var fullklottrade med initialer och bestod av vanliga bokstäver – det rörde sig alltså inte om runstenar i vanlig bemärkelse. Vi hade ingen aning om varför dessa stenar stod här eller vad syftet med alla dessa initialer kunde vara så vi bestämde oss för att det måste handla om en guldskatt av något slag.

Sundin vilar ut på runstensbänken:

En av "runstenarna":


Vi fortsatte längs vägen och konsekvenserna av det envisa regnandet den senaste veckan började nu bli påtagliga. På sidorna längs vägen passerade vi tillfälliga sjöar och vattensamlingar som jag envisades med att kalla för källor eftersom vattnet var så klart och eftersom jag helt enkelt gillar källor. Vägen som har flerhundraåriga anor slingrade sig dock allt som oftast fram längs en åskam så det var inga större problem med att ta sig fram.

Rätt som det var så var vi plötsligt framme. Från ingenstans dök Lunds fäbodar upp och vi förstod i detta ögonblick hur Christoffer Colombus måste ha känt sig när han upptäckte amerika – om han tagit cykeln och vetat vart han egentligen var på väg alltså. Lunds fäbodar var jävligt idylliska och ett stenkast bort så låg den som en kastad sten – jätteblocket!

En stunds kartbegrundande vid fäbodarna med stenjäveln i bakgrunden:


En uppklippt stig ledde fram till den och vid foten hade någon rest en stabil stege monterad på en plattform av betong. Vi klättrade upp och beundrade utsikten till dess att vi tröttnat på den vilket tog ungefär en minut eftersom utsikten från en sten mitt i en skog inte är så jävla imponerande.

Sundin på väg uppför stegen:

Den inte alltför imponerande utsikten dokumenteras av Sundin:


Till saken hör att jag och Sundin har ett motto när vi är ute på äventyr, en sorts credo som lyder ”Vänd aldrig om” vilket innebär att vi ytterst ogärna tar samma väg tillbaka när vi är ute och snurrar. Så när vi skulle påbörja vår resa hem så fortsatte vi istället framåt istället för att cykla tillbaka samma väg vi kommit. Enligt kartan skulle det nämligen gå att cykla vidare längs vägen för att till slut komma ut någonstans vid Stigslund. Det enda frågetecknet var att vägen vi tänkt cykla på under en del av sträckan på kartan övergick från att vara ett rakt streck till att bli en prickad slingrande linje. Men va fan, hur illa kunde det bli? Svaret var: Jävligt illa.

Vilse i skogen när träsk-dikes-stigen försvann:



Vägen minskade så småningom i storlek och övergick till att vara en mindre stig. Stigen övergick sedan till att vara ett knappt skönjbart stråk mellan stubbar och träd och till sist ändrade stråket karaktär och blev ett vattenfyllt dike flankerat av sank träskmark av värsta sorten. Det hela slutade, som vanligt, med att vi fick bära våra cyklar genom oländig skogsterräng i en from förhoppning om att träsk-dikes-stigsvägen skulle återgå till att vara en riktig väg igen. Och som ni kanske förstår så gjorde den det till sist, jag sitter ju här och skriver dessa rader – så jag överlevde. Men jag var extremt blöt om fötterna och klockan var en bra bit in på natten innan jag till sist kom hem.

Så facit blev till slut:

Sundin och Tony 1 - Stenjävel 0

Rix Morronzoo och reinkarnerade radiopratare

Jag var hemma hos morsan och farsan i helgen och käkade lite tillsammans med brorsan och Magnus (frugan). Efter att vi hade käkat så plockade morsan fram en gulnad tidningsartikel från 1960. Den handlade om en släkting till oss, Alf Nordin som emigrerat till Kanada. I februari 1960 så körde han hur som helst ihjäl sig i ett vintrigt Kanada. Det märkliga i historien var dock inte att han körde ihjäl sig, det kan ju vem som helst lyckas med - utan att han var jävligt lik brorsan och dessutom så var han också radiopratare!

Tar och länkar in både artikel med bild från Arbetarbladet 1960 och ett nytaget foto av brorsan så kan ni se efter själva.