Den smultronfria smultrondrycken

 Såg följande dryck på konsum igår. Lät ju jävligt gott tyckte jag. Mmmmmmm, Smultrondryck! Dessutom kom den från Kiviks musteri vilket i mitt huvud borgade för någon sorts kvalitetsstämpel - alltså att det skulle röra sig om äkta vara.
 
Innan jag köpte den så fick jag för mig att jag skulle läsa på innehållsförteckningen. När jag gjort det var jag arg och inte alls sugen på smultrondryck längre. Eller jo, jag var sugen på smultrondryck, men att kalla detta för smultrondryck var som att spotta på tårta och kalla det glasyr!
 
Jag vet inte om Sverker eller någon annan arg konsumentreporter redan tagit upp detta men om så inte är fallet så lär jag väl berätta vad det är jag blev arg på. Det är nämligen så att den här "smultrondrycken" innehåller 0.5% smultron! Den innehåller antagligen större mängd insekter och bekämpningsmedel än smultron. Borde väl för fan finnas regler för hur lite av något man får använda sig av och fortfarande hävda att det är ingridens X som definierar produkten? Hur låg halt av smultron kan man tänka sig egentligen? Kan man sjunka ner till 0.1% och fortfarande kalla det smultrondryck? Varför inte då sänka det ännu mer, typ 0.00001%. I praktiken räcker det med att kasta ner ett sketet jävla smultron i soppan och voila så har du smultrondryck!

Nä, lär fan ta och maila Sverker och kolla läget!

De fossilerade barnen från Pompeji

Idag besökte jag försvarshögskolan för att delta i en sorts politisk simulering rörande geopolitik. Det hela var rätt jävla intressant, men det som var ännu mer intressant var det "konstverk" som stod ute i lobbyn! I sanning något mycket märkligt. Det var ett antal fossilerade barn som grävts fram ur Pompejis aska av Werner von Heidenstam för över hundra år sedan. Det otroliga var att barnen fångats precis i dödsögonblicket när en enorm lavaklump slog ned mitt ibland dem sekunderna efter att vulkanen Vesuvius fått sitt förödande utbrott och begravt hela staden under glödande aska, heta gaser och lava.

Fossilerade barn:


Man kan tycka att det är lite märkligt att ingen protesterar mot att dessa fossilerade pompejiungar ställs ut som någon sorts konstverk i lobbyn till en svensk högskola men faktum är att det är vanligt förekommande. På grund av Pompejis unika bakgrund så grävs det fortfarande fram fossilerade människor och djur därifrån. Dessa brukar sedan ställas på piedestal eller som i det här fallet läggas direkt på golvet för att bäst efterlikna förhållandena under vilka de omkom.

Ett lejon attackerar precis innan vulkanutbrottet:
En annan anledning till populariteten kan vara att fossilerad pompejibo är mycket billigare än att beställa en äkta skulptur av någon konstnär. Dessutom har betongindustrin, både i Sverige och i utomlands under lång tid köpt upp pompejistofiler som varit för fula eller konstiga för att kunna användas som offentlig konst. Dessa individer har sedan använts som råmaterial i betongframställningen. Intressant i sammanhanget är att nästan 12% av Öresundsbron utgörs av fossilerade pompejibor som köpts upp av Skanska och sedan malts till pulver och använts vid gjutningen av brofästen och liknande.
Skeptiker vill göra gällande att eftersom det rör sig om italiensk råvara så kommer det att påverka kvaliteten och livslängden på bron negativt. Skanska har kategoriskt slagit ifrån sig alla såna anklagelser och menar istället att det faktum att dessa pompejibarn och människor snarare borgar för kvalitet då de hållt sig så bra som de gjort under de senaste 2000 åren. Mycket talar dock för att fossilerade italienare inverkar negativt på kvaliteten.
En bro i New Jersey får illustrera detta. I denna bro användes över 27% pulvriserade pompejibor vid framställningen av betongen. Mindre en fyra timmar efter att bron invigts så kollapsade den totalt.














Jag har en känsla av att sista ordet nog inte är sagt i den här debatten.

Räventyr i natten

Var på väg hem från en kompis i lördagsnatt efter att ha varit där och spelat buzz. Ungefär vid Borgmästarplan på söder så får jag se något som jag först tror är en stor katt. När jag kommer närmare ser jag dock att det är en räv. Den var helt orädd och verkade inte bry sig speciellt mycket om mig. Jag följde efter den ett tag och tog lite bilder. Och här har ni dem.

Som vanligt går det att klicka på bilderna för erhålla större rävar.

Perrong-örnen

Lär skriva ett par rader om vad som hände häromdagen när jag skulle ta tåget till Uppsala. Jag kommer i god till stationen och ställer mig på perrongen för att invänta pendeln. Det är mitt på dagen och hyfsat med folk som ska åt samma håll som jag. Plötsligt lägger jag märke till något dunigt som sticker fram bakom en sån där grön sandbox som brukar stå lite här och där. När jag närmar mig så ser jag att det är en enorm örn som ligger där - död. En man står bredvid den ser ut att antingen bevaka den eller på något vis åtminstone vara ansvarig för den. Jag tar fram kameran och dokumenterar den mäktiga örnen som jag tror är en kungörn eller kronfågel skulle man kanske kunna säga?

När så tåget glider in på perrongen och folk kliver ombord så noterar jag till min förvåning att mannen som jag trodde var örn-ansvarig inte alls har med fågelkadavret att göra - han ville tydligen bara vara lite märkvärdig eller nåt. Så när jag sist av alla går ombord så ligger örnen kvar där på perrongen, ensam och övergiven.

Var kom den ifrån? Hur länge hade den legat där? Frågorna var många men svaren få. När jag senare på kvällen åkte hem till Gävle igen så tänkte jag för mig själv att om fågeln ligger kvar där när tåget anländer så tar jag fan med mig den hem. Jag menar där kan den ju inte ligga? Hur som helst så var den borta när jag kom fram.Tar och bifogar bilderna jag tog så ni ser att jag inte ljuger - den här gången. Är dock inte helt hundra på om det var en kungsörn eller någon annan stor märklig fågel, men min gissning är då kungsörn.

Klicka för en större örn:

Gävles historia - staden grundas

Gävle är en mycket ung stad. Den grundades så sent som 1924 av en grupp tävlingsseglare som förliste mot eggögrund efter en storm den 13 maj samma år. Allt som allt så var det 14 segelfartyg som gick i kvav den där kvällen.

Det hela hade börjat fyra dagar tidigare i Östersund där 29 skepp satte segel för att delta i Godtemplar-regattan som sträckte sig från Sundsvall ned till Visby hamn.
Armadan satte segel under pompa och ståt från hamnen i Östersund och Oscar II sköt salut när fartygen begav sig iväg för att jaga fartrekordet på sträckan. Men 24 timmar senare råkade hela sällskapet in i en svår storm utanför gävlebukten och mer än 70% av segelbåtarna gick i kvav mot de vassa klippor som kantar större delen av den här sträckan.

Lyckligtvis så tog sig mer än hundra överlevande iland vid vad som numera är spetsen på Alderholmen. Ett provisoriskt läger sattes upp av de överlevande under ledning av kapten Bengt Alder som under kampen för att nå fastlandet i de svåra vågorna kämpandes för sitt liv blivit blöt både i håret såväl som om fötterna. Kapten Alder drabbades kort därefter av kallbrand i båda benen och dog men återhämtade sig kort därefter. Alder lyckades nu med hjälp av de båtvrak som flutit iland konstrurera en provisorisk fregatt och mindre än två månader efter att resterna av Godtemplarregattans deltagare spolats iland här så satte kapten Alder återigen segel – denna gång rakt österut för att finna den mytomspunna östpassagen till Finland.

Före 1924 var skeppare från Sveriges ostkust hänvisade till den mycket osäkra västpassagen när de skulle nå den svenska kolonin Finland för att idka handel. Resorna till Finland från kuststäder som Uppsala, Borås och Falun var riskfyllda och tog i genomsnitt två år att genomföra. Många skepp förliste när finlandsbåtarna, som de blev kända, rundade först kap horn och sedan företog en mödosam seglats via sydamerika och godahoppsudden över stilla havet och sedan via floder och sjöar i Rysslands inland innan de slutligen nådde Helsingfors.

Kapten Alder hade en idé som vid den här tidpunkten möttes med hån, spott och spe. Tanken han hade var att man kunde nå Finland genom att istället åka rakt österut. Hela konceptet bedömdes som befängt men Alder var fast besluten att visa att det gick.

Bara ett par dygn efter att de satt satt segel från spetsen på Alderholmen, som vid det här laget på bara tre månader växt från från en koloni skeppsbrutna vrak med mindre än 200 överlevande till en mindre stad med över 295.000 invånare så siktade Alder land. Han trodde, felaktigt skulle det visa sig att han nått fram till finska viken. Han brast ut i ett onödigt långt Ååååååååååh! Land! vilket även fick bli den nyupptäckta ögruppens namn, för en ögrupp visade det sig vara.
Endast tre dygn efter att ha upptäckt Ååååååååh land så seglade Alder in i finska viken och angjorde vid Helsingfors brygga.

Triumfen var total.

Med lasten fylld av värdefulla varor från landet i öster, främst rovor, falukorv och slavar återvände Adel till Alderholmen en månad senare som nu hade krympt till en pestsmittad utpost med över 294000 döda på bara tre veckor.

Kapten Alder satte raskt de 2800 slavarna i arbete och 24 timmar senare var även de väldigt döda. Den enorma mängden uppsvällda pestlik blockerade alla möjligheter för landet i övrigt att undsätta den olycksdrabbade katastrofkolonin. Ett beslut fattades dock efter en kriskonselj i riksdagen att Gävle skulle få snurra på hjulet samt få över tre lådor på färgfemman i katastrofbistånd. Men hjälpinsatsen rann ut i sanden eftersom ingen begrep nånting överhuvudtaget. I ett gemensamt uttalande från samma dag kan man läsa: Va Fan är färgfemman?
Samtliga partier ställde sig bakom uttalandet och frågan togs även upp till behandling i FN:s säkerhetsråd där dåvarande Sovjet lade in sitt veto mot färgfemme-uttalandet.

Till sist enades de 393 överlevande invånarna med kapten Alder i spetsen, som vid den här tidpunkten befodrats till löjtnant att begrava de guppande likhögarna. Ett enormt logistiskt begravningsmaskineri med 184000 inhyrda kommunalarbetare sattes nu i röresle och på bara fyra år hade över sju kroppar begravts.