Jordgetingar – insektsvärldens svar på huliganer

På baksidan av huset där jag växte upp hade vi en liten remsa med skog som tillsammans med en gräsbevuxen bullervall skärmade av oss mot den väg som gick en bit bort. Skogen, eller ”träsket” som farsan föredrog att kalla den var en tämligen sorglig samling misshandlade träd och stympade buskar. Årtal av kojbyggen och projekt hade satt sina spår i form av spikar, yxhugg och sågmärken i stammarna. Fanns nog inte ett enda träd som klarat sig undan våra scoutförsök.

Så här såg de flesta av våra "kojor" ut:



Djurlivet hade också fått sina törnar och var väl i det närmaste utplånat med undantag för ett antal synnerligen sega svartmyror. Men så en vårmorgon när vi kom ner till skogen upptäckte vi att en koloni jordgetingar hade flyttat in i en jordhåla vid foten av bullervallen. Eftersom vi trots allt hade lite respekt för dessa flygfän, eller åtminstone deras gaddar, så lät vi dom vara ifred. Så länge inte dom störde oss så skulle inte vi störa dom.

En bräcklig vapenvila rådde under några veckors tid, men sedan började getingarna provocera oss genom envisas med att flumma omkring i ansiktshöjd på oss så fort vi åt något eller drack något sött på altanen. Vi försökte ignorera dom små svinen, men allt eftersom sommaren fortskred och jordgetingboet växte så ökade antalet jordgetingsincidenter lavinartat. Situationen blev ohållbar. Det var dom eller vi, skogen var inte stor nog åt oss båda.

Saftsoppa med getingar:



I en lekpark, på säkert avstånd från skog och getingar började vi planera den terrorvåg som skulle svepa fram över de små bevingade asen, deras larver samt deras bostad. Ingenstans i vår skog skulle dom gå säkra. Vår plan var lika enkel som genial, eller det var i alla fall vår uppfattning vid tidpunkten före attacken. En kommandostyrka bestående av mig och min granne Magnus Fagrell skulle anfalla boet från min altandörr. Jag skulle gå i spetsen med ett armeringsjärn som jag skulle trycka rakt ner i deras jordhåla och sedan röra om ordentligt.

Weapon of choice:



Magnus skulle komma direkt efter med en hink bensin och hälla ner den i boet, kasta dit en tändsticka och därefter skulle vi snabbt dra oss tillbaka bakom altandörrens säkerhet och på avstånd se på hur lågorna förtärde vår fiende.

Morgonen därpå skred vi till verket. Att påstå att vi förberedde oss minutiöst är väl kanske att överdriva, men vi ställde i alla fall upp altandörren och beväpnade oss med bensin, tändstickor samt armeringsjärn. Jag tog täten och smög sakta fram över gräsmattan ner mot skogsslänten och den intet ont anande fienden med Magnus strax bakom, redo att låta brinnande död regna ner i boet.

Allt var stilla. Utanför boet rådde frid. Tydligen hade dagens bestyr inte ännu kommit igång i kolonin och vi skulle troligtvis kunna överraska vår fiende och slå ut dem innan de fattat vad som hänt.

Dagen D. "D" som i Dgeting?



Tiden var inne. Nedhukad sprintade jag fram till boet med armeringsjärnet i högsta hugg. När jag kom närmare upptäckte jag ett par sömniga vakter som satt precis utanför boets öppning och lapade sol. Jag ignorerade faran och gav till ett litet stridstjut samtidigt som jag med full kraft drämde ner armeringsjärnet djupt ner i deras håla och började sedan vispa runt med full kraft. Min attack fortsatte under ett par sekunder som kändes som en evighet. Armeringsjärnet spred död och förintelse långt ner i marken innan jag ryckte upp det ur jorden.

Så här såg jag mig själv i det ögonblicket:



Stympade getingar, bomaterial och getinglarver vällde ut ur boet med det sista rycket. Jag signalerade åt Magnus att komma fram och sätta in dödsstöten med bensinen. Men istället för att följa vår plan och gå fram till boet för att hälla ner hinkens innehåll i boet så stannade min kamrat på två meters avstånd och slungade bensinen ur hinken med en ryckig forehandsrörelse. Han siktade rätt jävla illa, vilket fick till följd att boet endast blev marginellt drabbat medans jag däremot fick ganska stora mängder bensin på mig. Jag insåg faran i samma ögonblick som jag såg hur Magnus slet fram tändsticksasken.

– NEJ! Tänd inte tändstickan. vrålade jag och slängde ifrån mig armeringsjärnet.

Planen var på väg att gå rakt åt helvete. Helt plötsligt var den ljumma sommarmorgonen full av bensinångor och ilskna getingar. Fagrell stod kvar en liten stund osäker på hur han skulle göra med tändstickorna, men insåg till min lättnad att lejonparten av bensinen hade missat sitt mål och att en icke föraktfull del hade spritts över mig. Sedan var getingarna över oss. Dom var skakade, dom var skadade, men framförallt var dom förbannade och ute efter hämnd. En ilsken flod vällde ut ur det sargade boets öppning och fann omedelbart sina två måltavlor.

Motattacken drabbade oss med full kraft:



Jag vet inte om ni vet hur det känns när en ilsken geting landar på naken hud? Man känner hur det blir lite svalt när vingarna fläktar till alldeles innan landning, sen känner man ett lätt kittlande när getingen spatserar omkring på huden under några tiondelar av en sekund innan den griper tag med sina ben i skinnet på dig så att det stramar till lite. Efter det känner man bara ett litet sting, och man tror för bråkdelen av en sekund att “hej, det här var ju inte så farligt”, men sen kommer huvudföreställningen. En våldsam stöt följt av en pulserande smärta i kombination med ett intensivt svidande, och för varje sekund som går så hoppas man att smärtan ska börja klinga av men istället upptäcker man till sin fasa att den bara stegras i intensitet. Det enda jag kan tänka mig är värre än detta är att känna hur ytterligare en geting landar någonstans på kroppen, följt av ytterligare en, och en till och en till.

Ungefär så här kunde det ha sett ut:



Vi satte av i full galopp mot den öppna altandörren och tryggheten. Luften var full av surrande och man mer anande än såg faran som nu fanns överallt omkring oss. Trots allt hade vi klarat oss ganska oskadda. Jag hade känt hur någon geting landat men mitt vilda flaxande med armarna hade hittills svept bort dom innan dom lyckats åstakomma någon skada bortsett från två-tre sting - vilket kändes som rätt acceptabelt med tanke på mängden getingar som fanns omkring oss.

Fagrell var bara någon meter efter mig och dörren var inte mer än ett par steg bort. Äntligen säkerhet! Men något stämde inte, dörren var inte längre uppställd trots att jag var helt säker på att jag ställt upp den på vid gavel för att kunna springa rakt in i huset utan att behöva bekymra mig om att hålla på att öppna några dörrar. Ja ja, det var väl inte hela världen, det såg ändå ut som om vi skulle klara oss. Jag nådde slutligen dörren och ryckte i handtaget – ingenting hände. Jag vickade lite mer på det och drog sedan allt hårdare i handtaget med min högra hand samtidigt som min vänstra febrilt vispade bort getingar som för varje sekund ökade i antal.

- Men öppna dörren nu då, vrålade Magnus gällt.

Jag insåg så till min fasa att dörren inte skulle gå att öppna! Av någon anledning som jag än i denna dag inte vet anledningen till hade min mor gått förbi den öppna dörren och fått för sig att stänga och låsa den. Det här var på den tiden och på ett sånt område där man inte ens låste ytterdörren om kvällarna, än mindre altandörren ut mot gräsmattan en solig sommarförmiddag. Loppet var kört.

Access denied:



Vi kunde inte stanna kvar och vänta på att någon skulle öppna och det fanns inte någonstans att gömma sig. I det här ögonblicket började getingarna, som hade tagit fördel av vår lilla paus framför den låsta dörren att bitas. Dom fanns överallt och varje gång du lyckades avvärja ett angrepp så kände du hur små sträva insektsben grep tag någon annanstans på din kropp för att sekunden senare köra in sin giftgadd in i köttet på dig.

Jag flaxade skrikande iväg snett över gräsmattan rakt in i mina grannars buskar i ett desperat försök att skaka av mig mina förföljare bland löven. Ur ögonvrån kunde jag se Magnus snubbla omkring i en sorts spamsmatisk dans mitt ute på vår gräsmatta. Han hade slutat springa och beslutat sig för att stanna och slåss ute i det öppna.

Av någon anledning kom jag att tänka på general Custer och hans sista strid mot en övermäktig fiende.

Fagrell är alltså Custer i den här målningen - och de båda agerade nog lika rationellt?



“Galning”, tänkte jag för mig själv innan förnyade angrepp och bett fick mig att fortsätta ut genom buskarna. Surrandet hade nu blivit något svagare och de flesta getingarna tycktes till min lättnad ha riktat in sig på att angripa Magnus istället. Men jag kunde ändå känna hur getingar kröp omkring på min kropp och hur en del hade lyckats leta sig in under mina kläder och hur vissa tycktes ha trasslat in sig i mitt lockiga hår. Det är svårt att beskriva obehagskänslan jag kände i denna stund.

Allt jag ville var att få bort dessa djur från min kropp och kläder. Jag hade nu hunnit halvvägs in på grannens tomt, och om sanningen ska fram så hade paniken tagit över ganska rejält vid det här laget. Jag tog ett varv genom tvättsnurran som grannen hade hängt sina lakan på. Dom fräscha arieldoftande lakanen erbjöd ett par sekunders stillhet och väldoft innan jag fortsatte fram mot den fontän som Östen, som min granne hette, hade installerat sommaren innan. Jag bestämde mig för att göra som jag sett att dom gör på film, nämligen slänga mig i vattnet för att undkomma dom små surrande jävlarna.

Så här minns jag det ögonblicket:



Vilt flaxande kastade jag mig ner i den grunda fontänen och började desperat plaska med vänster hand som någon sorts mentalt efterbliven mongolid. “Tony gilla vatten… whäää whäää, tony gilla vatten…”, typ sådär om ni kan visualisera en riktig retard framför er.

Med den andra handen fick jag bort de sista getingarna från min kropp och kläder och satt sedan kvar en lång stund i fontänen för att låta smärtan som bultade lite överallt på min kropp klinga av. En geting hade lyckats bita mig precis i mungipan som hade förlamats, vilket fick till följd att jag förutom att se ut som ringaren i Notre Dame dessutom hade svårt att prata ordentligt. Som tur var så var inte min granne hemma, eller så var dom hemma men valde att inte öppna dörren för den flaxande muppen som plaskade runt i deras fontän utanför. Man ska ha i åtanke att jag redan hade rykte om mig att vara lite egen.

Lite egen:



Alternativt:



Så småningom så smög jag tillbaka till vår baksida bara för att finna att min mor faktiskt hade öppnat dörren till slut, och hon satt nu i köket och baddade Magnus febrilt med bomullstussar indränkta i Salubrin. Han var om något ännu mer illa åtgången än jag var. Hans illa genomtänkta plan att stanna mitt på gräsmattan i ett moln av ilskna jordgetingar visade sig i praktiken vara det sämsta han kunnat göra.

Vi slapp åka till akuten den gången. Kommer inte ihåg exakt hur många bett var vi fick, men Magnus slog mig säkert med en 10-12 stycken stick. Vi hade förlorat slaget - kriget var dock långt från över. Under de följande veckorna följde våg på våg av vedergällningsaktioner från vår sida, och när de första gula löven kunde skönjas bland lövträden så utropade vi oss själva som vinnare.

Getingarna hade förlorat!

Vi undvek detta:

From 2010-11-15 Trädkojor

Jag har fortfarande en ganska misstro mot allt vad getingar heter, men har lärt mig att inget gott kan komma av ett armeringsjärn och en hink bensin. I alla fall inte om man har en idiot som partner eller en ogenomtänkt plan.

Det var allt för den här gången. Peace out!