lördag 30 augusti 2008

Den sagolika sten-triumfen

Tänkte jag skulle ta och berätta om slutet på mitt och Sundins försök att nå den stora stenen vid Lunds fäbodar som jag läst om i en gammal pergamentrulle på jobbet (läs: broschyr från Länstyrelsen i Gävleborgs län).
Hur som helst, jag tror det här var vårt tredje försök att nå stenen. Tidigare försök hade gått i stöpet av olika anledningar – punkteringar, lathet, tidsbrist och felnavigation i skogarna kring Gävle m.m. Den här gången var vi dock bättre förberedda än någonsin tidigare då vi hade både välpumpade cyklar, gott om vattenflaskor samt korrekt väg till fäbodarna. Det enda molnen på vår himmel var molnen på vår himmel som någon timme innan avfärd vräkt ner enorma mängder regn över stan – dessutom hade det regnat non-stop i flera dagar i rad så i efterhand borde vi kanske insett att det nog skulle vara rätt blött ute i markerna.

Vi satte av i god fart och var ganska snabbt ute i Valbo där vi strax passerade den enligt oss definierade och formulerade ”Hej-gränsen”, alltså den gräns där folk du inte känner börjar heja på dig när du möter dem – ett fenomen som bruka uppträda någon mil utanför stadsplanerad bebyggelse. Vi stannade till längs vägen och frågade en man, som jag antar var bonde eftersom han inte bodde i lägenhet om vi var på rätt väg och han nickade och mumlade instämmande så vi fortsatte djupare in i storskogen.
Ett par kilometer in i skogen stötte vi på ett par märkliga stenar vid sidan av vägen. Det var inte jättestenen vi var på jakt efter utan någon sorts runstenar varav en var formad som en liten stenbänk. Stenarna var fullklottrade med initialer och bestod av vanliga bokstäver – det rörde sig alltså inte om runstenar i vanlig bemärkelse. Vi hade ingen aning om varför dessa stenar stod här eller vad syftet med alla dessa initialer kunde vara så vi bestämde oss för att det måste handla om en guldskatt av något slag.

Sundin vilar ut på runstensbänken:


En av "runstenarna":


Vi fortsatte längs vägen och konsekvenserna av det envisa regnandet den senaste veckan började nu bli påtagliga. På sidorna längs vägen passerade vi tillfälliga sjöar och vattensamlingar som jag envisades med att kalla för källor eftersom vattnet var så klart och eftersom jag helt enkelt gillar källor. Vägen som har flerhundraåriga anor slingrade sig dock allt som oftast fram längs en åskam så det var inga större problem med att ta sig fram.

Rätt som det var så var vi plötsligt framme. Från ingenstans dök Lunds fäbodar upp och vi förstod i detta ögonblick hur Christoffer Colombus måste ha känt sig när han upptäckte amerika – om han tagit cykeln och vetat vart han egentligen var på väg alltså. Lunds fäbodar var jävligt idylliska och ett stenkast bort så låg den som en kastad sten – jätteblocket!

En stunds kartbegrundande vid fäbodarna med stenjäveln i bakgrunden:



En uppklippt stig ledde fram till den och vid foten hade någon rest en stabil stege monterad på en plattform av betong. Vi klättrade upp och beundrade utsikten till dess att vi tröttnat på den vilket tog ungefär en minut eftersom utsikten från en sten mitt i en skog inte är så jävla imponerande.

Sundin på väg uppför stegen:

Den inte alltför imponerande utsikten dokumenteras av Sundin:


Till saken hör att jag och Sundin har ett motto när vi är ute på äventyr, en sorts credo som lyder ”Vänd aldrig om” vilket innebär att vi ytterst ogärna tar samma väg tillbaka när vi är ute och snurrar. Så när vi skulle påbörja vår resa hem så fortsatte vi istället framåt istället för att cykla tillbaka samma väg vi kommit. Enligt kartan skulle det nämligen gå att cykla vidare längs vägen för att till slut komma ut någonstans vid Stigslund. Det enda frågetecknet var att vägen vi tänkt cykla på under en del av sträckan på kartan övergick från att vara ett rakt streck till att bli en prickad slingrande linje. Men va fan, hur illa kunde det bli? Svaret var: Jävligt illa.

Vilse i skogen när träsk-dikes-stigen försvann:



Vägen minskade så småningom i storlek och övergick till att vara en mindre stig. Stigen övergick sedan till att vara ett knappt skönjbart stråk mellan stubbar och träd och till sist ändrade stråket karaktär och blev ett vattenfyllt dike flankerat av sank träskmark av värsta sorten. Det hela slutade, som vanligt, med att vi fick bära våra cyklar genom oländig skogsterräng i en from förhoppning om att träsk-dikes-stigsvägen skulle återgå till att vara en riktig väg igen. Och som ni kanske förstår så gjorde den det till sist, jag sitter ju här och skriver dessa rader – så jag överlevde. Men jag var extremt blöt om fötterna och klockan var en bra bit in på natten innan jag till sist kom hem.

Så facit blev till slut:

Sundin och Tony 1 - Stenjävel 0

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hahaha! Det är alltid roligt att läsa vad ett par skadade idioter med för mycket fritid kan hitta på för att få tiden att gå! Att Tony sedan är en mästare på att skriva små anekdoter på ett mycket roligt och dråpligt sätt gör inte saken sämre direkt. Ni var nog trummisar båda två i era tidigare liv!:-D Många hälsningar, eder vän Edling (som blev trummis i det här livet..hmm..)

Lego sa...

Kan nog förklara dina "runstenar" :)

Lundbyfäbod ligger på skogen, ca:10 km norr om byn. Dit man vandrade med sina djur för sommarbete.
Halvvägs dit kan man idag beskåda "Vilastenarna" Två stenar som naturen själv format med ryggstöd och allt. De flyttades dit för att man skulle få sitta så skönt som möjligt när man stannade för att vila. De två stenarna är placerade på varsin sida om vägen. Den som bönderna använde kallades "Bonnsten" och utanvessarnas för "Utanvessten"


http://www.lundsbonde-utanvessare.org.se/historia.htm