torsdag 31 juli 2008

Stenexpeditionen del 2




Det blev ingen flyttblocksexpedition igår eftersom Sundin var alldeles för lat för att orka cykla två dagar i rad eller något. För övrigt så var det punktering på min cykel imorse när jag kom ner och skulle cykla till jobbet. Tack och lov så har jag ju bara några hundra meter dit så jag hann dit i tid trots att jag gick. Hade varit lite pinsamt att komma försent första veckan - sånt kan man vänta med åtminstone till vecka två!

Men tillbaka till stenen. I förrgår när vi var ute på vårt första stenförsök så kom vi ju ut i Lund, ja inte i Skåne - det hade ju varit oerhört märkligt, utan det Lund som ligger i strax utanför Valbo. Väl där så så såg vi världens största får i en hage, eller vid första ögonkastet så såg det ut som ett får. Vid närmare inspektion så såg vi att det var en lama som stod mitt i fårskocken. Laman var av den sort som finns bland anderna och inte den fridsamma sort som finns i exil i Indien.
Tyckte det var jävligt märkligt att ha en ensam lama mitt bland fåren och idag så fanns det faktiskt en artikel om solitär-laman i Gefle Dagblad. Den heter Lukas och är en vaktlama som ska skydda fåren mot rävar, ungdomar, varg och liknande.

Så blev det mysteriet löst på ett litet oväntat vis.

Laman Lukas håller vakt - artikel i GD

onsdag 30 juli 2008

Stenexpeditionen


Drog iväg igår efter jobbet för att leta efter ett enormt flyttblock som ska finnas i skogen strax mellan Sätra och Valbo. Det skulle visa sig bli en expedition kantad av olyckor och missöden som till sist skulle resultera i ett fiaskoartat misslyckande.
Det började med att Sundins cykel drabbats av punktering innan vi ens kommit iväg och det var inte direkt någon pyspunka vi snackar om här utan ett gapande hål i däckets sida så stort att jag utan problem kunde få in mitt pekfinger där. Eftersom Sundin var för fattig och lat för att orka laga fanstyget så drog han hem till sin mor och far i Andersberg istället för att där låna sin fars cykel medan jag väntade hemma i min äckligt solvarma lägenhet. Denna cykelrockad resulterade i att vi inte kom iväg förrän en timme senare.
Via grusvägen som börjar vid vattentornet i sätra tog vi oss upp i skogen och påbörjade vår färd mot Lunds fäbodar i vars närhet det enorma flyttblocket skulle ligga. Efter en halvtimme i gassande solsken och hög värme längs den mycket dåliga grusvägen tog vi en liten paus för att dricka lite vatten. Då gjorde vi en rätt jobbig upptäckt - det var enormt med bromsar i det här området. Stora, äckliga blodtörstiga bromsar som högg och bet rakt genom kläder och hud. Till skillnad från myggor som bara sticks så skär ju bromsar ut ett köttstycke ur kroppen för att komma åt det värdefulla och livsgivande blodet. Att säga att det gör ont som fan är bara förnamnet. Dessa skogens flygande krokodiler fick oss att snabbt fortsätta mot vårt mål. Efter ytterligare en liten stund upptäckte vi att vi kommit in på fel väg, men beslutade oss för att fortsätta iallafall för att förhoppningsvis komma in på rätt väg via en liten stig i vid vändplatsen vid vägs ände.
När jag skulle kontrollera om det verkligen fanns en stig där vi trodde så drog jag igång GPS:en. Jag drog igång GPS:en. Jag knäppte igång GPS:en. NEJ, fan slut på batterihelvete, vilket jävla mörker! Så istället för att fortsätta mot den enorma stenen som vid det här laget i våra sinnen fått samma mytologiska status som Nilens källor fick vi svänga av in på en annan grusväg som spottade ut oss i Valbo.
Vi insåg att vi fick ge upp för dagen och botaniserade istället runt inne på köpcentrat där bland annat nya batterier införskaffades.

Idag blir det ett nytt försök och förhoppningsvis når vi då vårt mål!

måndag 28 juli 2008

Första dagen på nya jobbet


Jahapp, idag var det första dagen på nya jobbet. Sov extremt dåligt inatt så jag är helt slut så här på kvällskvisten. Orkar därför inte skriva vare sig något roligt eller insiktsfullt. Istället så infogar jag en bild som får illustrera hur jag kände mig mot slutet av dagen.

lördag 26 juli 2008

Att roa sig med turister - ett sommarprojekt


Så här på sommaren så händer det lite då och då att turister kommer fram och frågar efter vägen till ditten och datten. Inget fel med det, jag hjälper gärna till.
Men jag har funderat på att dra igång ett litet projekt rörande väldigt gamla eller obskyra längdmått och tid-enheter samt turister. Tänkte jag skulle ta och plugga in ett gäng och lära mig höfta så det blir ungefär rätt när jag ska uppskatta en sträcka.

Så om en turist kommer och frågar om t.ex. turistbyrån så ska jag ganska snabbt kunna upplysa den som frågar att :

"Fortsätt längs den här gatan i ungefär 35 Rev och ta sedan första gatan till höger så har du turistbyrån 20 stänger in på vänster sida. Sen har du en till ungefär 60 spjutkast bort. Men du får skynda dig, de stänger om fyra glas. Hinner ni inte så öppnar de igen om en tusendels venuscykel."

När de inte förstår vad jag menar så ska jag titta lite undrande på dem och istället uttrycka sträckan i t.ex. Verst, Kabellängder eller varför inte Veckosjö?

Ska man sälja en bil kan det ju också vara händigt att i annonsen berätta hur många stenkast den gått istället för att krångla med kilometer och tala om att den drar strax under en jungfru bensin per fjärdingsväg.

Skäggsekund skulle också vara intressant att kunna använda i något sammanhang?

Så min plan är alltså att springa runt som en levande anakronism helt ur synk med tiden. Det blir nog bra.

Svampen i krukan


Jag tillhör en liten och ganska udda minoritet - nämligen ensamstående män som kan ta hand om krukväxter. Vi är en rätt liten skara och räknar man bort alla homosexuella florister så är vi försvinnande få.
Men jag har alltid gillat att ha levande växter omkring mig. Har sett dem som någon sorts psykologisk sundhetsbarometer. Så länge jag kan sköta om mina krukväxter så bör jag inte heller ta livet av mig eller gå lös på min omgivning med ett automatgevär a'la Mattias Flink.

Det är klart, det är ju inte någon garanti att man mår bra bara för att man klarar av att vattna ett par krukväxter, men för mig tycks det fungera. Den dag då jag kliver upp ur sängen och ser mig omkring och allt jag är bruna förtorkade växtskelett så kan jag nog utgår från att det inte är så bra ställt med mig heller.
Fast det är klart, den dagen jag gör den upptäckten så lär det inte finnas någon där som lägger märke till det heller förutom jag själv.

Antar att jag ser det som någon sorts självhjälpsprogram. Jag gillar helt enkelt att det växer omkring mig.

Hur som helst. En av mina krukväxter har varit ett ständigt problembarn. Fick den för typ 7-8 år sedan av morsans syrra, moster heter det va? Det var en rätt tätväxande benjaminfikus och problemen med den infann sig ganska omgående samma höst som jag fick den. Den var extremt känslig för förändrade ljusförhållanden och på hösten och vintern så tappade den i stort sett vartenda jävla blad. Behöll den ändå och ställde den så ljust och svalt jag kunde för att låta den få vintervila. Och på vårkanten så återhämtade den sig faktiskt, men i slutet på november samma år så var vi tillbaka på ruta ett igen.

Bladen föll av i massor och de tunna nya skott som skjutit ut under sommaren förtvinade och dog och för att kunna rädda växten var jag varje vår tvungen att beskära den kraftigt. Så nu, 8-9 år senare är det precis lika stor, eller fan, aningen mindre än var den var när jag fick den. Total kräftgång.

Men förra veckan inträffade något som fick mig att fundera på om jag inte fört en kamp mot en övermäktig fiende. Jag talar om svamp. En morgon när jag vaknade så såg jag nämligen till min förvåning hur en svamp skjutit upp i blomkrukan mitt emellan stammen och blomkrukans kant.
Den dök bokstavligt talat upp som en svamp ur jorden och ett par timmar senare så var den fullvuxen. En märklig gul svamp som knappast lär gå att finna i vår svenska natur.
Den såg så jävla märklig ut att jag var tvungen att ta ett par bilder på den. Fyra timmar senare hade den vissnat och dött.
Men ju mer jag tänkte på det det desto säkrare blev jag på att det inte var första gången den där svampen stack upp sitt fula huvud genom blomjorden. Den har fan funnits där vartenda år!

Och svamp, alltså de svampar vi ser, är ju bara fruktkroppar. Själva svampen finns ju under jord. Har för mig att det kallas mycel (lärde mig det på en svampodlarkurs för många år seda när jag och Uddh skulle starta en Ostronskivlingsodlig, men det är en annan historia). Hur som helst så tror jag att hela jävla krukan är genompenetrerad av den här gula svampsortens mycel och att det är ett i stort sett döfött projekt att försöka hålla liv i den ytterligare ett år. Så det blir nog så att jag kastar bort skiten. Men det vore intressant att få veta vad det rör sig om för märklig svamp.

fredag 25 juli 2008

Den sociala barriären


Noterade något märkligt och lite småstörande häromdagen när jag var ute och cyklade. Tog mig till öster och skulle därifrån vidare till nybyggda Gävle strand och upp på brynäs.
Fast när jag cyklat längs med hela nygatan som löper längs med husen på öster och nådde punkten där öster övergår till att vara Gävle strand så tog det tvärstopp. Längst bort på gatan hade de plöjt upp en stor jordvall som effektivt blockerade vägen. Det enda som fanns var en liten slingrande stig mellan jordvallen och en rastgård för hundar. Men även stigen var delvis blockerad av stora stenar, så att komma fram var inte det lättaste.
Det var för mig uppenbart att de som planerat för Gävle strand placerat jordvallen där den var så att den skulle fungera som ett vattentätt skott mellan öster och gävle strand.

Varför?

För mig som cyklist är det ganska naturligt att cykla genom olika stadsdelar när jag är ute och snurrar. Det normala är att cykel- och gångbanor tillsammans med vägar förbinder olika statsdelar för att underlätta framkomst - men icke här.

Personligen så tror jag att svaret på varför det är så här just mellan dessa två stadsdelar stavas klasskillnad. Öster är en problemfylld stadsdel med mycket socialt utsatta människor, lågutbildade, invandrare och socialbidragstagare. Gävle strand däremot har marknadsförts som en riktig gräddhylla, en plats där de rika, välutbildade bor - ja det som brukar kallas socialgrupp ett. Öster däremot huserar folk från socialgrupp tre.
Klart som fan att det finns ett incitament för de styrande i Gävle att se till att det fortsätter vara på det viset. Gävle strand ska vara exklusivt. Där ska det fina folket kunna lägga till med sina båtar inne i kanalerna eller sola på de väl tilltagna gräsytorna efter att ha tagit BMW:n hem från kontoret på eftermiddagen. Att då ha massa löst folk från öster springades där går naturligtivs inte för sig. De ska veta hut!

Det märkliga är att det är helt tyst i den här frågan. Ingen verkar vilja påpeka detta. Tycker det är beklämmande och jag antar att jag får skriva ett debattinlägg snart om ingen annan plockar upp bollen.

torsdag 24 juli 2008

Den misslyckade grodräddningen


Var ute och tog en promenad idag för att jag skulle plocka en geocachegömma och jag tyckte jag behövde röra lite på mig. När jag kommer fram till gömman så hittar jag den utan problem och när jag går därifrån så ser jag en liten groda hoppa fram över marken. Eftersom det var helt jävla snustorrt ute och speciellt där grodan befann sig (mitt i solen på en jättestor grusplan) så plockade jag upp den i handen och började bära iväg den.
Problemet var bara att det var precis lika snustorrt överallt och solen gassade som satan. Blev tvungen att vandra iväg ända bort till gavleån precis där den rinner under Gustavsbro. Väl framme vid stranden så kastade jag ut den typ två meter, givetvis ett försiktigt kast och den landade i vattnet och började simma runt, glad att få svalka av sig förmodar jag.
Från åns mörka vatten dyker då helt utan förvarning en abborre upp och slukar den lilla grodan i ett nafs!

Så här i efterhand inser jag att jag nog borde släppt ner den precis vid stranden istället. Den hade antagligen inte blivit lika uppäten då.