fredag 14 november 2008

Sprickan i väggen där jag brukade bo.

När jag bodde på Södra Kungsgatan så uppstod det efter några år en liten spricka i den södra väggen. Alltså den vägg som om jag petade hål i den gjorde att jag kunde spana söderut, mot stan. Jag vet att detta stämmer eftersom jag gjorde just det, petade hål i den och spanade ut.
Det var en jävligt märklig spricka. Den uppstod precis på fjärde våningen där jag hade min sovrumsvägg och bredde sedan ut sig både uppåt och nedåt.
När det var dags för renovering och omtapetsering så påpekade jag för hantverkarna att sprickan uppstått ganska hastigt och att den dessutom verkade breda ut sig, både längdmässigt i vertikal riktning såväl som i bredd. Den blev alltså större.

De sa att spackel och tapet nog skulle hålla ihop den.
Visst, tänkte jag för mig själv. Finns fan ingenting som är starkare än papper och spackel. Och om jag inte kan lita på en hantverkare som föreföll vara hyfsat nykter åtminstone på förmiddagarna - ja vem skulle jag då lita på?

Efter att det spacklats, målats och tapetserats så skulle problemet enligt hantverkarna vara ur världen. Men någon vecka senare så dök den upp igen.
Den blev ganska snabbt större och frampå höstkanten samma år så började det återigen regna in genom den. Tänkte inte så mycket på det hela till en början men allteftersom hösten utvecklade sig till en riktig jävla ruskhöst så märkte jag att sprickan faktiskt var mer än en kuriosagrej. När regnet föll som kraftigast så rann det ganska rejält in genom den nybildade sprickan. Jag försökte ignorera det hela men den började återigen växa ganska snabbt både på höjden såväl som på bredden.
Så en stormig höstnatt när regnet piskade mot väggen så hände det. Jag såg något dyka upp i springan och tänkte för mig själv: VA FAN?
Det var ett ganska stort löv som på något sätt jobbat sig in från stormen utanför in i min lägenhet.
Funderade på om det verkligen kunde vara så att ett löv verkligen blåst in. Så jag tog en penna och petade lite i sprickan och märkte till min förvåning att murbruket och teglet var helt upplöst. Några sekunder senare så hade jag orsakat ett pennhål som jag såg dagsljus genom. Det var inte mycket till dagsljus, det var ju rätt sent på kvällen och det stormade ute, men det var solklart att det var hål rakt genom väggen.

I det här stadiet så var det bara att gilla läget. Tack och lov var det en ganska mild vinter och när våren så småningom gjorde sig påmind så kom jag på hur jag skulle hantera sprickan.

Jag bestämde mig för att omvandla den till ett konstverk. Sagt och gjort. Jag skaffade en billig tavelram och köpte 100 stycken självlysande spindlar. Sedan dunkade jag upp ramen på vägen så att den ramade ni så mycket av den som var möjligt. Sedan var det bara att sätta igång och klistra upp spindlar på ett sådant sätt att det såg ut som om de vällde ut ur sprickan.
Jag tycker det blev rätt okej.

Så här såg det ut då:



Hur som helst. Nu har de äntligen bestämt sig för att laga sprickan från utsidan. Har stått ganska mycket kranar och prylar där och det hela förefaller vara snäppet krångligare än de tänkt sig från början.

Borde ju vara en indikation på att huset håller på att rasa eller nåt? Tur att man flyttat.

Slutligen så tänkte jag tipsa om ett personlighetstest som jag hittade på nätet:

http://www.jobsafari.se/cgi/typeindikator.cgi

Jag fick följande resultat:

Din persontypkod: ENTP
”Fokus på innovation och att övervinna hinder”

ENTP-typer är ofta entusiastiska, utåtriktade och idérika personer, som är intresserade av många olika ämnen och tycker om att diskutera. Deras talang ligger ofta i att utveckla och bygga upp grundidéer för nyskapande projekt som de sätter igång. De är ofta mycket självständiga personer som kan hitta nya sätt att använda teorier på, så att de kan effektivisera existerande processer i organisationen eller produktionen. De ser inte problem, bara möjligheter för utveckling.

För ENTP-typer är det därför viktigt att organisationen eller företaget är obyråkratiskt och har en lös struktur med få regler som möjliggör snabba förändringar. Ofta hittar man ENTP-typer i jobb där de kan använda sin talang till att skapa förnyelse och förändring, så att de kan övervinna förhinder och lösa uppgifter på ett nytt och smartare sätt. Då de är intresserade av nästan allting hittar man dem i många olika typer av positioner som utmärks av att deras analytiska sinne utmanas. Oftast hittas de inom:

* fotografi
* försäljning
* marknadsföring
* konsultbranschen
* skribentverksamhet
* journalistik
* ingenjörsarbete
* konstnär
* teater
* juridik

Följande kända personer har persontypen ENTP: Walt Disney, Thomas Edison, Benjamin Franklin

Kollade man vidare på själva bokstavskoden så hittade man följande beskrivning (ett utdrag):

ENTPs are usually verbally as well as cerebrally quick, and generally love to argue--both for its own sake, and to show off their often-impressive skills. They tend to have a perverse sense of humor as well, and enjoy playing devil's advocate. They sometimes confuse, even inadvertently hurt, those who don't understand or accept the concept of argument as a sport.
ENTPs are as innovative and ingenious at problem-solving as they are at verbal gymnastics; on occasion, however, they manage to outsmart themselves.

http://www.typelogic.com/entp.html

Intressant och roligt! :)

onsdag 29 oktober 2008

Den smultronfria smultrondrycken

 Såg följande dryck på konsum igår. Lät ju jävligt gott tyckte jag. Mmmmmmm, Smultrondryck! Dessutom kom den från Kiviks musteri vilket i mitt huvud borgade för någon sorts kvalitetsstämpel - alltså att det skulle röra sig om äkta vara.
 
Innan jag köpte den så fick jag för mig att jag skulle läsa på innehållsförteckningen. När jag gjort det var jag arg och inte alls sugen på smultrondryck längre. Eller jo, jag var sugen på smultrondryck, men att kalla detta för smultrondryck var som att spotta på tårta och kalla det glasyr!
 
Jag vet inte om Sverker eller någon annan arg konsumentreporter redan tagit upp detta men om så inte är fallet så lär jag väl berätta vad det är jag blev arg på. Det är nämligen så att den här "smultrondrycken" innehåller 0.5% smultron! Den innehåller antagligen större mängd insekter och bekämpningsmedel än smultron. Borde väl för fan finnas regler för hur lite av något man får använda sig av och fortfarande hävda att det är ingridens X som definierar produkten? Hur låg halt av smultron kan man tänka sig egentligen? Kan man sjunka ner till 0.1% och fortfarande kalla det smultrondryck? Varför inte då sänka det ännu mer, typ 0.00001%. I praktiken räcker det med att kasta ner ett sketet jävla smultron i soppan och voila så har du smultrondryck!

Nä, lär fan ta och maila Sverker och kolla läget!

fredag 24 oktober 2008

De fossilerade barnen från Pompeji

Idag besökte jag försvarshögskolan för att delta i en sorts politisk simulering rörande geopolitik. Det hela var rätt jävla intressant, men det som var ännu mer intressant var det "konstverk" som stod ute i lobbyn! I sanning något mycket märkligt. Det var ett antal fossilerade barn som grävts fram ur Pompejis aska av Werner von Heidenstam för över hundra år sedan. Det otroliga var att barnen fångats precis i dödsögonblicket när en enorm lavaklump slog ned mitt ibland dem sekunderna efter att vulkanen Vesuvius fått sitt förödande utbrott och begravt hela staden under glödande aska, heta gaser och lava.

Fossilerade barn:



Man kan tycka att det är lite märkligt att ingen protesterar mot att dessa fossilerade pompejiungar ställs ut som någon sorts konstverk i lobbyn till en svensk högskola men faktum är att det är vanligt förekommande. På grund av Pompejis unika bakgrund så grävs det fortfarande fram fossilerade människor och djur därifrån. Dessa brukar sedan ställas på piedestal eller som i det här fallet läggas direkt på golvet för att bäst efterlikna förhållandena under vilka de omkom.

Ett lejon attackerar precis innan vulkanutbrottet:
En annan anledning till populariteten kan vara att fossilerad pompejibo är mycket billigare än att beställa en äkta skulptur av någon konstnär. Dessutom har betongindustrin, både i Sverige och i utomlands under lång tid köpt upp pompejistofiler som varit för fula eller konstiga för att kunna användas som offentlig konst. Dessa individer har sedan använts som råmaterial i betongframställningen. Intressant i sammanhanget är att nästan 12% av Öresundsbron utgörs av fossilerade pompejibor som köpts upp av Skanska och sedan malts till pulver och använts vid gjutningen av brofästen och liknande.
Skeptiker vill göra gällande att eftersom det rör sig om italiensk råvara så kommer det att påverka kvaliteten och livslängden på bron negativt. Skanska har kategoriskt slagit ifrån sig alla såna anklagelser och menar istället att det faktum att dessa pompejibarn och människor snarare borgar för kvalitet då de hållt sig så bra som de gjort under de senaste 2000 åren. Mycket talar dock för att fossilerade italienare inverkar negativt på kvaliteten.
En bro i New Jersey får illustrera detta. I denna bro användes över 27% pulvriserade pompejibor vid framställningen av betongen. Mindre en fyra timmar efter att bron invigts så kollapsade den totalt.














Jag har en känsla av att sista ordet nog inte är sagt i den här debatten.

tisdag 21 oktober 2008

Räventyr i natten

Var på väg hem från en kompis i lördagsnatt efter att ha varit där och spelat buzz. Ungefär vid Borgmästarplan på söder så får jag se något som jag först tror är en stor katt. När jag kommer närmare ser jag dock att det är en räv. Den var helt orädd och verkade inte bry sig speciellt mycket om mig. Jag följde efter den ett tag och tog lite bilder. Och här har ni dem.

Som vanligt går det att klicka på bilderna för erhålla större rävar.







torsdag 9 oktober 2008

Perrong-örnen

Lär skriva ett par rader om vad som hände häromdagen när jag skulle ta tåget till Uppsala. Jag kommer i god till stationen och ställer mig på perrongen för att invänta pendeln. Det är mitt på dagen och hyfsat med folk som ska åt samma håll som jag. Plötsligt lägger jag märke till något dunigt som sticker fram bakom en sån där grön sandbox som brukar stå lite här och där. När jag närmar mig så ser jag att det är en enorm örn som ligger där - död. En man står bredvid den ser ut att antingen bevaka den eller på något vis åtminstone vara ansvarig för den. Jag tar fram kameran och dokumenterar den mäktiga örnen som jag tror är en kungörn eller kronfågel skulle man kanske kunna säga?

När så tåget glider in på perrongen och folk kliver ombord så noterar jag till min förvåning att mannen som jag trodde var örn-ansvarig inte alls har med fågelkadavret att göra - han ville tydligen bara vara lite märkvärdig eller nåt. Så när jag sist av alla går ombord så ligger örnen kvar där på perrongen, ensam och övergiven.

Var kom den ifrån? Hur länge hade den legat där? Frågorna var många men svaren få. När jag senare på kvällen åkte hem till Gävle igen så tänkte jag för mig själv att om fågeln ligger kvar där när tåget anländer så tar jag fan med mig den hem. Jag menar där kan den ju inte ligga? Hur som helst så var den borta när jag kom fram.Tar och bifogar bilderna jag tog så ni ser att jag inte ljuger - den här gången. Är dock inte helt hundra på om det var en kungsörn eller någon annan stor märklig fågel, men min gissning är då kungsörn.

Klicka för en större örn:

fredag 12 september 2008

Gävles historia - staden grundas



Gävle är en mycket ung stad. Den grundades så sent som 1924 av en grupp tävlingsseglare som förliste mot eggögrund efter en storm den 13 maj samma år. Allt som allt så var det 14 segelfartyg som gick i kvav den där kvällen.

Det hela hade börjat fyra dagar tidigare i Östersund där 29 skepp satte segel för att delta i Godtemplar-regattan som sträckte sig från Sundsvall ned till Visby hamn.
Armadan satte segel under pompa och ståt från hamnen i Östersund och Oscar II sköt salut när fartygen begav sig iväg för att jaga fartrekordet på sträckan. Men 24 timmar senare råkade hela sällskapet in i en svår storm utanför gävlebukten och mer än 70% av segelbåtarna gick i kvav mot de vassa klippor som kantar större delen av den här sträckan.

Lyckligtvis så tog sig mer än hundra överlevande iland vid vad som numera är spetsen på Alderholmen. Ett provisoriskt läger sattes upp av de överlevande under ledning av kapten Bengt Alder som under kampen för att nå fastlandet i de svåra vågorna kämpandes för sitt liv blivit blöt både i håret såväl som om fötterna. Kapten Alder drabbades kort därefter av kallbrand i båda benen och dog men återhämtade sig kort därefter. Alder lyckades nu med hjälp av de båtvrak som flutit iland konstrurera en provisorisk fregatt och mindre än två månader efter att resterna av Godtemplarregattans deltagare spolats iland här så satte kapten Alder återigen segel – denna gång rakt österut för att finna den mytomspunna östpassagen till Finland.

Före 1924 var skeppare från Sveriges ostkust hänvisade till den mycket osäkra västpassagen när de skulle nå den svenska kolonin Finland för att idka handel. Resorna till Finland från kuststäder som Uppsala, Borås och Falun var riskfyllda och tog i genomsnitt två år att genomföra. Många skepp förliste när finlandsbåtarna, som de blev kända, rundade först kap horn och sedan företog en mödosam seglats via sydamerika och godahoppsudden över stilla havet och sedan via floder och sjöar i Rysslands inland innan de slutligen nådde Helsingfors.

Kapten Alder hade en idé som vid den här tidpunkten möttes med hån, spott och spe. Tanken han hade var att man kunde nå Finland genom att istället åka rakt österut. Hela konceptet bedömdes som befängt men Alder var fast besluten att visa att det gick.

Bara ett par dygn efter att de satt satt segel från spetsen på Alderholmen, som vid det här laget på bara tre månader växt från från en koloni skeppsbrutna vrak med mindre än 200 överlevande till en mindre stad med över 295.000 invånare så siktade Alder land. Han trodde, felaktigt skulle det visa sig att han nått fram till finska viken. Han brast ut i ett onödigt långt Ååååååååååh! Land! vilket även fick bli den nyupptäckta ögruppens namn, för en ögrupp visade det sig vara.
Endast tre dygn efter att ha upptäckt Ååååååååh land så seglade Alder in i finska viken och angjorde vid Helsingfors brygga.

Triumfen var total.

Med lasten fylld av värdefulla varor från landet i öster, främst rovor, falukorv och slavar återvände Adel till Alderholmen en månad senare som nu hade krympt till en pestsmittad utpost med över 294000 döda på bara tre veckor.

Kapten Alder satte raskt de 2800 slavarna i arbete och 24 timmar senare var även de väldigt döda. Den enorma mängden uppsvällda pestlik blockerade alla möjligheter för landet i övrigt att undsätta den olycksdrabbade katastrofkolonin. Ett beslut fattades dock efter en kriskonselj i riksdagen att Gävle skulle få snurra på hjulet samt få över tre lådor på färgfemman i katastrofbistånd. Men hjälpinsatsen rann ut i sanden eftersom ingen begrep nånting överhuvudtaget. I ett gemensamt uttalande från samma dag kan man läsa: Va Fan är färgfemman?
Samtliga partier ställde sig bakom uttalandet och frågan togs även upp till behandling i FN:s säkerhetsråd där dåvarande Sovjet lade in sitt veto mot färgfemme-uttalandet.

Till sist enades de 393 överlevande invånarna med kapten Alder i spetsen, som vid den här tidpunkten befodrats till löjtnant att begrava de guppande likhögarna. Ett enormt logistiskt begravningsmaskineri med 184000 inhyrda kommunalarbetare sattes nu i röresle och på bara fyra år hade över sju kroppar begravts.

lördag 30 augusti 2008

Den sagolika sten-triumfen

Tänkte jag skulle ta och berätta om slutet på mitt och Sundins försök att nå den stora stenen vid Lunds fäbodar som jag läst om i en gammal pergamentrulle på jobbet (läs: broschyr från Länstyrelsen i Gävleborgs län).
Hur som helst, jag tror det här var vårt tredje försök att nå stenen. Tidigare försök hade gått i stöpet av olika anledningar – punkteringar, lathet, tidsbrist och felnavigation i skogarna kring Gävle m.m. Den här gången var vi dock bättre förberedda än någonsin tidigare då vi hade både välpumpade cyklar, gott om vattenflaskor samt korrekt väg till fäbodarna. Det enda molnen på vår himmel var molnen på vår himmel som någon timme innan avfärd vräkt ner enorma mängder regn över stan – dessutom hade det regnat non-stop i flera dagar i rad så i efterhand borde vi kanske insett att det nog skulle vara rätt blött ute i markerna.

Vi satte av i god fart och var ganska snabbt ute i Valbo där vi strax passerade den enligt oss definierade och formulerade ”Hej-gränsen”, alltså den gräns där folk du inte känner börjar heja på dig när du möter dem – ett fenomen som bruka uppträda någon mil utanför stadsplanerad bebyggelse. Vi stannade till längs vägen och frågade en man, som jag antar var bonde eftersom han inte bodde i lägenhet om vi var på rätt väg och han nickade och mumlade instämmande så vi fortsatte djupare in i storskogen.
Ett par kilometer in i skogen stötte vi på ett par märkliga stenar vid sidan av vägen. Det var inte jättestenen vi var på jakt efter utan någon sorts runstenar varav en var formad som en liten stenbänk. Stenarna var fullklottrade med initialer och bestod av vanliga bokstäver – det rörde sig alltså inte om runstenar i vanlig bemärkelse. Vi hade ingen aning om varför dessa stenar stod här eller vad syftet med alla dessa initialer kunde vara så vi bestämde oss för att det måste handla om en guldskatt av något slag.

Sundin vilar ut på runstensbänken:


En av "runstenarna":


Vi fortsatte längs vägen och konsekvenserna av det envisa regnandet den senaste veckan började nu bli påtagliga. På sidorna längs vägen passerade vi tillfälliga sjöar och vattensamlingar som jag envisades med att kalla för källor eftersom vattnet var så klart och eftersom jag helt enkelt gillar källor. Vägen som har flerhundraåriga anor slingrade sig dock allt som oftast fram längs en åskam så det var inga större problem med att ta sig fram.

Rätt som det var så var vi plötsligt framme. Från ingenstans dök Lunds fäbodar upp och vi förstod i detta ögonblick hur Christoffer Colombus måste ha känt sig när han upptäckte amerika – om han tagit cykeln och vetat vart han egentligen var på väg alltså. Lunds fäbodar var jävligt idylliska och ett stenkast bort så låg den som en kastad sten – jätteblocket!

En stunds kartbegrundande vid fäbodarna med stenjäveln i bakgrunden:



En uppklippt stig ledde fram till den och vid foten hade någon rest en stabil stege monterad på en plattform av betong. Vi klättrade upp och beundrade utsikten till dess att vi tröttnat på den vilket tog ungefär en minut eftersom utsikten från en sten mitt i en skog inte är så jävla imponerande.

Sundin på väg uppför stegen:

Den inte alltför imponerande utsikten dokumenteras av Sundin:


Till saken hör att jag och Sundin har ett motto när vi är ute på äventyr, en sorts credo som lyder ”Vänd aldrig om” vilket innebär att vi ytterst ogärna tar samma väg tillbaka när vi är ute och snurrar. Så när vi skulle påbörja vår resa hem så fortsatte vi istället framåt istället för att cykla tillbaka samma väg vi kommit. Enligt kartan skulle det nämligen gå att cykla vidare längs vägen för att till slut komma ut någonstans vid Stigslund. Det enda frågetecknet var att vägen vi tänkt cykla på under en del av sträckan på kartan övergick från att vara ett rakt streck till att bli en prickad slingrande linje. Men va fan, hur illa kunde det bli? Svaret var: Jävligt illa.

Vilse i skogen när träsk-dikes-stigen försvann:



Vägen minskade så småningom i storlek och övergick till att vara en mindre stig. Stigen övergick sedan till att vara ett knappt skönjbart stråk mellan stubbar och träd och till sist ändrade stråket karaktär och blev ett vattenfyllt dike flankerat av sank träskmark av värsta sorten. Det hela slutade, som vanligt, med att vi fick bära våra cyklar genom oländig skogsterräng i en from förhoppning om att träsk-dikes-stigsvägen skulle återgå till att vara en riktig väg igen. Och som ni kanske förstår så gjorde den det till sist, jag sitter ju här och skriver dessa rader – så jag överlevde. Men jag var extremt blöt om fötterna och klockan var en bra bit in på natten innan jag till sist kom hem.

Så facit blev till slut:

Sundin och Tony 1 - Stenjävel 0

onsdag 27 augusti 2008

Rix Morronzoo och reinkarnerade radiopratare

Jag var hemma hos morsan och farsan i helgen och käkade lite tillsammans med brorsan och Magnus (frugan). Efter att vi hade käkat så plockade morsan fram en gulnad tidningsartikel från 1960. Den handlade om en släkting till oss, Alf Nordin som emigrerat till Kanada. I februari 1960 så körde han hur som helst ihjäl sig i ett vintrigt Kanada. Det märkliga i historien var dock inte att han körde ihjäl sig, det kan ju vem som helst lyckas med - utan att han var jävligt lik brorsan och dessutom så var han också radiopratare!

Tar och länkar in både artikel med bild från Arbetarbladet 1960 och ett nytaget foto av brorsan så kan ni se efter själva.



onsdag 13 augusti 2008


Jag satt tillsammans med en kompis, Daniel, på biljardhallen Interpol förra torsdagen och drällde. Han fastnar ganska snabbt i en diskussion med en av ägarna till stället. Minns inte vad de pratade om, men det var förmodligen något jävligt ointressant för när Daniel ber mig gå och köpa lite cigaretter i den lilla runda kiosken på Södermalmstorg så nappar jag direkt. När jag kommer dit så märker jag att den är oerhört stängd eftersom den tydligen ska byggas om och byggas ut. Får en idé om att de kanske har cigaretter på Södergrillen, ett riktigt skabbhak ett stenkast bort där jag blivit magsjuk vid två tillfällen. Sista gången fick de klappa igen under någon månad. Vid nypremiären så tog de ut annonser i lokaltidningarna där man kunde läsa något i stil med:

”Södergrillen öppnar igen. Nu med UTBILDADE kebabkockar!”

Det är torsdagkväll så stället är ganska dött. Jag struntar i att gå in och ställer mig istället och knackar på luckan ut mot vägen och en av de numera utbildade kebabkockarna masar sig över och öppnar:
- Tja, har ni cigaretter?
- Nej, tyvärr, vi säljer inte cigaretter.
- Ah men va fan. Inte ett enda ställe på söder där det går att köpa cigaretter efter klockan elva en torsdagkväll här på söder. Det innebär att det måste gå att köpa smuggelcigg här nånstans.
- Nej, tyvärr, vi har inga cigaretter.
- Äh, kom igen nu, klart som fan att du har ett paket att kränga. Du ser väl att jag inte är snut?
- Hm, ska kolla på lagret. Min morfar glömde kanske ett paket där tidigare idag.
- Najs!
Killen försvinner iväg bort i någon minut och kommer tillbaka med ett paket cigaretter. Givetvis med någon sorts rysk varningstext på paketet istället för en svensk skattestämpel.
- Får jag femtio kronor så får du ta paketet.
- Lysande. Du får tacka din ”morfar” säger jag och går därifrån rätt jävla nöjd.

På lördagsnatten så står jag och pratar lite med några kompisar som varit ute på Heartbreak tidigare under kvällen. Frågan om cigaretter kommer återigen upp och jag deklarerar att jag kan fixa lite smuggelcigg om någon behöver, vilket de gör. Så jag glider fram till luckan och samma kille öppnar.
-Tja, jag skulle behöva ha ett paket cigaretter till av din ”morfar” säger jag och nickar lite konspiratoriskt.
-Jag tror inte det finns nå mer.
-Jo va fan, klart det gör, det var ju jag som var här torsdags ju. Klart att morfar din har lite fler paket?
-Ja, jag vet inte.
-Kom igen.
-Okej då jag ska kollar. MORFAR! Morfar! Mooooorfar!!!!
En gammal farbror med stora yviga mustascher och grånat här dyker upp utifrån lagret. Han ser ut som de där gamla farbröderna som fanns förut på Kefir Fils-förpackningarna
-Morfar, har du något cigarettpaket kvar som den här killen kan få köpa?
-Nej, du sålde mitt näst sista i förrgår! Jag har bara ett paket kvar. Jag har inge!
-Men morfar, kom igen då, en cigg åtminstone?
-Jajaja, okej, han får en cigg då!
Den gamla farbrorn kastar åt mig en cigg och kebabkocken stänger luckan framför mig.

Så nu sitter jag här och undrar. Vem fan är det DÅ som står för smuggelcigarettsförsäjningen här uppe? Uppenbarligen inte utbildade kebabkockar eller deras morfar.

tisdag 12 augusti 2008

Bamse i verkligheten


Så här skulle det sett ut, tror jag, om Bamse existerat i verkliga världen.

Saxat ur morgontidningen:

Polisen kunde idag efter vad som beskrivs som ett omfattande spaningsarbete slå till mot en adress på Höga Berget. I fastigheten fanns vad som av polis på plats beskrevs som ”ett mycket avancerat labratorieupplägg” med kapacitet att producera stora mängder av det narkotikaklassade ämnet ”Dunderhonung”.
I razzian, i vilken poliser från ett flertal distrikt deltog beslagtogs både material för produktion såväl som betydande mängder av den färdiga produkten redo för distribution i missbrukarleden.
En äldre kvinna som enligt uppgift styrt verksamheten och stått för den tekniska kunskapen samt hennes yngre son greps på plats och anhölls. Under tisdagen beslutade tingsrätten på åklagarens begäran att häkta de båda då de anses kunna försvåra utredningen på fri fot.
Förundersökningsledaren misstänker att härvan kommer att svälla ytterligare och utesluter inte heller att fler personer kan komma att anhållas allteftersom utredningen fortskrider. Sonen har enligt källor inom polismyndigheten under en längre tid styrt det lilla samhället med järnhand och hans dunderhonungsmissbruk har resulterat i ett antal grova misshandelsfall.
En person som begärt att få vara anonym, vi kan kalla honom Lupus berättar att han under en längre tid levt i ständig skräck inför sonen och hans dunderhonungsutbrott. Vid ett tillfälle kastade den påverkade sonen Lupus så kraftigt upp i ett träd att inre blödningar uppstod. Endast akut vård på platsen av ambulanspersonal räddade Lupus liv. Enligt läkare är det tveksamt om han någonsin blir helt återställd ens med omfattande rehabilitering. I uppgifter till pressen berättar Lupus att trots upprepade polisanmälningar så gick sonen fri. Överfallet på Lupus rubricerades som grov misshandel alternativt dråpförsök.

Dunderhonungshärvan kunde börja nystas upp efter att en trio bestående av en katt, en mus samt en kanin stoppats i en rutinkontroll. Kaninens nervösa beteende föranledde en inspektion av den kärra som katten utan giltigt tillstånd framförde. En mindre mängd dunderhonung påträffades då och åklagare tog beslutet om husrannsakan.
Kaninen har i utbyte mot löfte om mildare straff börjat samarbeta med polisen.
Förundersökningen beräknas vara klar inom kort och åtal ska vara väckt senast den 15 juni.
Samtliga inblandade riskerar långvariga fängelsestraff.
Tingsrätten beslutade även att sonen ska genomgå en stor sinnesundersökning.

lördag 9 augusti 2008

Stadsvandring, kyrkogårdar och öltält



Igår på cityfesten så började jag prata med en tjej i ett av öltälten. Efter en stund får jag veta att hennes pappa är rätt känd men hon vill inte säga hur. Jag pushar lite och till sist så berättar hon att det är Carl Serung som är hennes far!

Småkul på nåt vis tyckte jag.

Tidigare på dagen hade jag varit vid stora scenen och lyssnat på Jonas flickvän/fru när hon uppträdde där, Sofia Talvik. Roligt att träffa Jonas igen också, det var ett par år sen vi sågs. Han hade en hel del roliga anekdoter att berätta om när de var i USA på turné, men öltält med liveband lämpar sig inte särskilt bra för djuplodande konversationer.

Öltälten stängde klockan ett och då upptäckte jag att alla pubar i stan (tror jag) hade förlängt sina öppettider till två. Helt enkelt lysande. Så borde det vara jämt!

I onsdags var jag på en stadsvandring vid skogskyrkogården. Det var nån tjomme som föreläste om byggnaderna där och deras påstådda arkitektoniska värde och varför de borde räddas åt eftervärlden. Kan inte påstå att jag var sådär överdrivet imponerad. Byggnaderna så på avstånd ut som en blandning mellan en militärbunker och ett tyskt koncentrationsläger. Att det dessutom låg ett krematorium ipå platsen förstärkte det intrycket ytterligare ett par snäpp.

Orkade inte vara med på hela den guidade turen, dels på grund av att ett par malätna kåkar på en kyrkogård helt enkelt inte var tillräckligt intressant och dels på grund av att en av personerna som var med på turen hade någon sorts fel i huvudet. Hans allmänna-hyfs-och-vett-centrum i hjärnan tycktes saknas helt och han ägnade all tid åt att skälla på guiden (som var en pensionerad stadsarkitekt) och slänga spydiga kommentarer omkring sig om hur alla utom han saknade riktig kontakt med verkligheten och att det var bara jävla flum och dagdrömmeri att spara såna här byggnader.

Tanken slog mig att jag faktiskt befann mig på en kyrkogård med tillhörande krematorium så om jag ville slå ihjäl fanstyget och göra mig av med kroppen så befann jag mig på helt rätt plats. Fast jag kom fram till att det nog var ett värre straff att låta honom leva. Såna där muppar kan fan inte ha det roligt här i livet.

fredag 1 augusti 2008

Operation Overgrow


Såg den här sköna liraren i Aftonbladet. Vad Aftonbladet eller någon verkar inte verkar känna till är att den här odlingen i kommunala rabatter är en del av något som kallas Operation Overgrow som initierades av ett gäng cannabisrökare på forumet Flashback. Tanken var att översvämma Sverige med cannabisplantor för att på så vis överbelasta polisen med cannabisodlingsärenden. I slutändan skulle detta enligt initiativtagarna leda till att polisen gav upp och att vi fick en mer avslappnad lagstiftning på narkotikaområdet.

Om det ska fungera bör kanske de som ligger bakom kampanjen vara lite bättre på att informera? Lite klisterlappar i samband med planteringen eller ett pressmeddelande vore kanske på sin plats?

Här är artikeln i Aftonbladet och under den länk till Operation Overgrow-tråden på Flashback.

Cannabis i rabatten

Operation Overgrow

För övrigt ska jag visst ha med det här i ett inlägg:

Jag har placerat min blogg i
Gävle
på bloggkartan.se

Stenexpeditionen del 3


Det känns som om mäktiga krafter konspirerar mot oss i bakgrunden för att stoppa oss från att nå den här stenen. Eller mäktiga och mäktiga - mäktiga nog att orsaka punktering först på Sundins cykel och igår på min, vilket kanske inte är så jävla mäktigt när jag tänker närmare på saken. Otroligt irriterande krafter vore kanske en mer korrekt beskrivning. Mer troligt är nog att både Sundin och jag har väldigt dåliga däck på våra cyklar. Undrar om det sitter någon sorts datummärkning på cykeldäck som det gör på vanliga bildäck?

För som ni kanske har listat ut så var det punktering på min cykel igår, och givetvis på bakhjulet - varför är det alltid på bakhjulet? Att kränga av det från cykeln visade sig vara lättare sagt än gjort. Det är nämligen så att det sitter någon sorts plastmojäng över skruven som håller fast hjulet på ena sidan, den sida där växelvajern går in i navet. Och jag fick fan inte bort skiten. Så efter att ha stått och svettats och svurit under en timmes tid i den djävulska värmen så gav jag till slut upp och provpumpade bakdäcket på min andra cykel som också hade punka på bakhjulet. Succé! Det däcket verkar hålla luften.
Men när jag lyckats få en fungerande cykel var jag så trött och less att jag inte orkade ta mig någonstans så det blev till att hålla sig hemma.
Inte direkt hardcore äventyrare? Ungefär som om Columbus skulle gett upp planerna på att ge sig av med Santa Maria för att ankarrepet gått av eller att Marco Polo skulle struntat i att upptäcka Kina för att hans vandringsstav gett honom en sticka i handen samma dag de skulle påbörja sin resa.

Men idag ska fan expeditionen bli av. Stenen ska hittas och besegras. I värsta fall kommer jag att ljuga ihop att jag varit där, jag har ju gett mig själv det privilegiet i min bloggbeskrivning. Men förhoppningsvis så hittar vi stenen, det är ju inte någon liten sten vi snackar om här.

torsdag 31 juli 2008

Stenexpeditionen del 2




Det blev ingen flyttblocksexpedition igår eftersom Sundin var alldeles för lat för att orka cykla två dagar i rad eller något. För övrigt så var det punktering på min cykel imorse när jag kom ner och skulle cykla till jobbet. Tack och lov så har jag ju bara några hundra meter dit så jag hann dit i tid trots att jag gick. Hade varit lite pinsamt att komma försent första veckan - sånt kan man vänta med åtminstone till vecka två!

Men tillbaka till stenen. I förrgår när vi var ute på vårt första stenförsök så kom vi ju ut i Lund, ja inte i Skåne - det hade ju varit oerhört märkligt, utan det Lund som ligger i strax utanför Valbo. Väl där så så såg vi världens största får i en hage, eller vid första ögonkastet så såg det ut som ett får. Vid närmare inspektion så såg vi att det var en lama som stod mitt i fårskocken. Laman var av den sort som finns bland anderna och inte den fridsamma sort som finns i exil i Indien.
Tyckte det var jävligt märkligt att ha en ensam lama mitt bland fåren och idag så fanns det faktiskt en artikel om solitär-laman i Gefle Dagblad. Den heter Lukas och är en vaktlama som ska skydda fåren mot rävar, ungdomar, varg och liknande.

Så blev det mysteriet löst på ett litet oväntat vis.

Laman Lukas håller vakt - artikel i GD

onsdag 30 juli 2008

Stenexpeditionen


Drog iväg igår efter jobbet för att leta efter ett enormt flyttblock som ska finnas i skogen strax mellan Sätra och Valbo. Det skulle visa sig bli en expedition kantad av olyckor och missöden som till sist skulle resultera i ett fiaskoartat misslyckande.
Det började med att Sundins cykel drabbats av punktering innan vi ens kommit iväg och det var inte direkt någon pyspunka vi snackar om här utan ett gapande hål i däckets sida så stort att jag utan problem kunde få in mitt pekfinger där. Eftersom Sundin var för fattig och lat för att orka laga fanstyget så drog han hem till sin mor och far i Andersberg istället för att där låna sin fars cykel medan jag väntade hemma i min äckligt solvarma lägenhet. Denna cykelrockad resulterade i att vi inte kom iväg förrän en timme senare.
Via grusvägen som börjar vid vattentornet i sätra tog vi oss upp i skogen och påbörjade vår färd mot Lunds fäbodar i vars närhet det enorma flyttblocket skulle ligga. Efter en halvtimme i gassande solsken och hög värme längs den mycket dåliga grusvägen tog vi en liten paus för att dricka lite vatten. Då gjorde vi en rätt jobbig upptäckt - det var enormt med bromsar i det här området. Stora, äckliga blodtörstiga bromsar som högg och bet rakt genom kläder och hud. Till skillnad från myggor som bara sticks så skär ju bromsar ut ett köttstycke ur kroppen för att komma åt det värdefulla och livsgivande blodet. Att säga att det gör ont som fan är bara förnamnet. Dessa skogens flygande krokodiler fick oss att snabbt fortsätta mot vårt mål. Efter ytterligare en liten stund upptäckte vi att vi kommit in på fel väg, men beslutade oss för att fortsätta iallafall för att förhoppningsvis komma in på rätt väg via en liten stig i vid vändplatsen vid vägs ände.
När jag skulle kontrollera om det verkligen fanns en stig där vi trodde så drog jag igång GPS:en. Jag drog igång GPS:en. Jag knäppte igång GPS:en. NEJ, fan slut på batterihelvete, vilket jävla mörker! Så istället för att fortsätta mot den enorma stenen som vid det här laget i våra sinnen fått samma mytologiska status som Nilens källor fick vi svänga av in på en annan grusväg som spottade ut oss i Valbo.
Vi insåg att vi fick ge upp för dagen och botaniserade istället runt inne på köpcentrat där bland annat nya batterier införskaffades.

Idag blir det ett nytt försök och förhoppningsvis når vi då vårt mål!

måndag 28 juli 2008

Första dagen på nya jobbet


Jahapp, idag var det första dagen på nya jobbet. Sov extremt dåligt inatt så jag är helt slut så här på kvällskvisten. Orkar därför inte skriva vare sig något roligt eller insiktsfullt. Istället så infogar jag en bild som får illustrera hur jag kände mig mot slutet av dagen.

lördag 26 juli 2008

Att roa sig med turister - ett sommarprojekt


Så här på sommaren så händer det lite då och då att turister kommer fram och frågar efter vägen till ditten och datten. Inget fel med det, jag hjälper gärna till.
Men jag har funderat på att dra igång ett litet projekt rörande väldigt gamla eller obskyra längdmått och tid-enheter samt turister. Tänkte jag skulle ta och plugga in ett gäng och lära mig höfta så det blir ungefär rätt när jag ska uppskatta en sträcka.

Så om en turist kommer och frågar om t.ex. turistbyrån så ska jag ganska snabbt kunna upplysa den som frågar att :

"Fortsätt längs den här gatan i ungefär 35 Rev och ta sedan första gatan till höger så har du turistbyrån 20 stänger in på vänster sida. Sen har du en till ungefär 60 spjutkast bort. Men du får skynda dig, de stänger om fyra glas. Hinner ni inte så öppnar de igen om en tusendels venuscykel."

När de inte förstår vad jag menar så ska jag titta lite undrande på dem och istället uttrycka sträckan i t.ex. Verst, Kabellängder eller varför inte Veckosjö?

Ska man sälja en bil kan det ju också vara händigt att i annonsen berätta hur många stenkast den gått istället för att krångla med kilometer och tala om att den drar strax under en jungfru bensin per fjärdingsväg.

Skäggsekund skulle också vara intressant att kunna använda i något sammanhang?

Så min plan är alltså att springa runt som en levande anakronism helt ur synk med tiden. Det blir nog bra.

Svampen i krukan


Jag tillhör en liten och ganska udda minoritet - nämligen ensamstående män som kan ta hand om krukväxter. Vi är en rätt liten skara och räknar man bort alla homosexuella florister så är vi försvinnande få.
Men jag har alltid gillat att ha levande växter omkring mig. Har sett dem som någon sorts psykologisk sundhetsbarometer. Så länge jag kan sköta om mina krukväxter så bör jag inte heller ta livet av mig eller gå lös på min omgivning med ett automatgevär a'la Mattias Flink.

Det är klart, det är ju inte någon garanti att man mår bra bara för att man klarar av att vattna ett par krukväxter, men för mig tycks det fungera. Den dag då jag kliver upp ur sängen och ser mig omkring och allt jag är bruna förtorkade växtskelett så kan jag nog utgår från att det inte är så bra ställt med mig heller.
Fast det är klart, den dagen jag gör den upptäckten så lär det inte finnas någon där som lägger märke till det heller förutom jag själv.

Antar att jag ser det som någon sorts självhjälpsprogram. Jag gillar helt enkelt att det växer omkring mig.

Hur som helst. En av mina krukväxter har varit ett ständigt problembarn. Fick den för typ 7-8 år sedan av morsans syrra, moster heter det va? Det var en rätt tätväxande benjaminfikus och problemen med den infann sig ganska omgående samma höst som jag fick den. Den var extremt känslig för förändrade ljusförhållanden och på hösten och vintern så tappade den i stort sett vartenda jävla blad. Behöll den ändå och ställde den så ljust och svalt jag kunde för att låta den få vintervila. Och på vårkanten så återhämtade den sig faktiskt, men i slutet på november samma år så var vi tillbaka på ruta ett igen.

Bladen föll av i massor och de tunna nya skott som skjutit ut under sommaren förtvinade och dog och för att kunna rädda växten var jag varje vår tvungen att beskära den kraftigt. Så nu, 8-9 år senare är det precis lika stor, eller fan, aningen mindre än var den var när jag fick den. Total kräftgång.

Men förra veckan inträffade något som fick mig att fundera på om jag inte fört en kamp mot en övermäktig fiende. Jag talar om svamp. En morgon när jag vaknade så såg jag nämligen till min förvåning hur en svamp skjutit upp i blomkrukan mitt emellan stammen och blomkrukans kant.
Den dök bokstavligt talat upp som en svamp ur jorden och ett par timmar senare så var den fullvuxen. En märklig gul svamp som knappast lär gå att finna i vår svenska natur.
Den såg så jävla märklig ut att jag var tvungen att ta ett par bilder på den. Fyra timmar senare hade den vissnat och dött.
Men ju mer jag tänkte på det det desto säkrare blev jag på att det inte var första gången den där svampen stack upp sitt fula huvud genom blomjorden. Den har fan funnits där vartenda år!

Och svamp, alltså de svampar vi ser, är ju bara fruktkroppar. Själva svampen finns ju under jord. Har för mig att det kallas mycel (lärde mig det på en svampodlarkurs för många år seda när jag och Uddh skulle starta en Ostronskivlingsodlig, men det är en annan historia). Hur som helst så tror jag att hela jävla krukan är genompenetrerad av den här gula svampsortens mycel och att det är ett i stort sett döfött projekt att försöka hålla liv i den ytterligare ett år. Så det blir nog så att jag kastar bort skiten. Men det vore intressant att få veta vad det rör sig om för märklig svamp.

fredag 25 juli 2008

Den sociala barriären


Noterade något märkligt och lite småstörande häromdagen när jag var ute och cyklade. Tog mig till öster och skulle därifrån vidare till nybyggda Gävle strand och upp på brynäs.
Fast när jag cyklat längs med hela nygatan som löper längs med husen på öster och nådde punkten där öster övergår till att vara Gävle strand så tog det tvärstopp. Längst bort på gatan hade de plöjt upp en stor jordvall som effektivt blockerade vägen. Det enda som fanns var en liten slingrande stig mellan jordvallen och en rastgård för hundar. Men även stigen var delvis blockerad av stora stenar, så att komma fram var inte det lättaste.
Det var för mig uppenbart att de som planerat för Gävle strand placerat jordvallen där den var så att den skulle fungera som ett vattentätt skott mellan öster och gävle strand.

Varför?

För mig som cyklist är det ganska naturligt att cykla genom olika stadsdelar när jag är ute och snurrar. Det normala är att cykel- och gångbanor tillsammans med vägar förbinder olika statsdelar för att underlätta framkomst - men icke här.

Personligen så tror jag att svaret på varför det är så här just mellan dessa två stadsdelar stavas klasskillnad. Öster är en problemfylld stadsdel med mycket socialt utsatta människor, lågutbildade, invandrare och socialbidragstagare. Gävle strand däremot har marknadsförts som en riktig gräddhylla, en plats där de rika, välutbildade bor - ja det som brukar kallas socialgrupp ett. Öster däremot huserar folk från socialgrupp tre.
Klart som fan att det finns ett incitament för de styrande i Gävle att se till att det fortsätter vara på det viset. Gävle strand ska vara exklusivt. Där ska det fina folket kunna lägga till med sina båtar inne i kanalerna eller sola på de väl tilltagna gräsytorna efter att ha tagit BMW:n hem från kontoret på eftermiddagen. Att då ha massa löst folk från öster springades där går naturligtivs inte för sig. De ska veta hut!

Det märkliga är att det är helt tyst i den här frågan. Ingen verkar vilja påpeka detta. Tycker det är beklämmande och jag antar att jag får skriva ett debattinlägg snart om ingen annan plockar upp bollen.

torsdag 24 juli 2008

Den misslyckade grodräddningen


Var ute och tog en promenad idag för att jag skulle plocka en geocachegömma och jag tyckte jag behövde röra lite på mig. När jag kommer fram till gömman så hittar jag den utan problem och när jag går därifrån så ser jag en liten groda hoppa fram över marken. Eftersom det var helt jävla snustorrt ute och speciellt där grodan befann sig (mitt i solen på en jättestor grusplan) så plockade jag upp den i handen och började bära iväg den.
Problemet var bara att det var precis lika snustorrt överallt och solen gassade som satan. Blev tvungen att vandra iväg ända bort till gavleån precis där den rinner under Gustavsbro. Väl framme vid stranden så kastade jag ut den typ två meter, givetvis ett försiktigt kast och den landade i vattnet och började simma runt, glad att få svalka av sig förmodar jag.
Från åns mörka vatten dyker då helt utan förvarning en abborre upp och slukar den lilla grodan i ett nafs!

Så här i efterhand inser jag att jag nog borde släppt ner den precis vid stranden istället. Den hade antagligen inte blivit lika uppäten då.