Silent Hill i verkligheten

När det 1961 började brinna bland soporna som dumpats i ett av de många dagbrott som kolbrytning och gruvdrift lämnat efter sig över stora delar av Pennsylvania så fäste invånarna i den lilla staden Centralia knappast någon större vikt vid det hela. Dagbrottet där det börjat brinna låg långt ifrån någon bebyggelse och utgjorde knappast någon fara.

Ingen kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att branden skulle komma att utplåna staden genom att rasa okontrollerat i nästan ett halvt sekel. Numera är Centralia, en ort som en gång hade över 1200 invånare bortplockad från kartböckerna i USA och stadens postnummer är bortgallrat ur postnummerkatalogen.

Välkommen till Centralia:



På den plats i Pennsylvania där staden tidigare låg finns idag bara rester kvar. De fåtal byggnader som fortfarande står kvar förstärker snarast känslan av onaturlig ödslighet. Likt ett shackbräde utan några pjäser så omsluter det rutformiga vägnätet numera inget annat än tomma fyrkantiga tomter där träd och ogräs ersatt de byggnader som en gång stod där. Av systerorten Byrnsville som också fångades av de underjordiska lågorna finns idag ingenting alls kvar.

Centralia sett från luften:



Om myndigheter och befolkning tagit branden på allvar när den bröt ut hade den kunnat bekämpas relativt enkelt. Men istället för ett snabbt beslut om en släckningsinsats så hamnade ärendet i politisk långbänk och när det väl hände något så var en halvhjärtad insats utan vare sig de pengar eller manskap som skulle ha krävts för att bekämpa branden som vid det laget redan hunnit äta sig djupt in i kolflötserna.

Här vill man inte bo?



Inte direkt hälsokällan i Bergslagen?



Luften är fri, luften är fri!



Det var inte förrän på sjuttiotalet när giftig kolmonoxid från branden började göra invånarna i staden sjuka och illamående som folk och myndigheter insåg allvaret i situationen. Men det dröjde ända till 1981 innan det verkligen hände något. Först efter att en tolvårig pojke slukats upp av en glödade kolgrotta fylld av giftgaser efter att marken under honom gett vika som myndigheter och boende inte längre kunde blunda för problemet. Staden delades upp i två politiska läger: De som ville överge staden och de som ville mobilisera resurser för att bekämpa branden och försöka rädda Centralia från undergång. I praktiken var stadens öde vid den tidpunkten redan för länge sedan beseglat och när den amerikanska kongressen 1984 beslutade att avsätta 336 miljoner kronor för köpa loss fastigheter och byggnader istället för att försöka släcka elden så dog det sista hoppet om att kunna rädda staden.

Kyrkogården har dock klarat sig väl:



Men trots att ånga, gaser och rök dag som natt väller ut ur öppningar i marken och de omgivande bergen så finns det ett fåtal invånare som vägrar lämna denna förort till helvetet. En del tror att gruvbolag och myndigheter medvetet låtit branden rasa så länge som den gjort för att kunna komma åt dolda kolreserver under staden som ännu inte fattat eld. Myndigheterna å sin sida menar att de gjort allt som stått i deras makt för att hindra eldens framfart. Även om det inte är helt sant så är den bistra verkligheten den att staden inte längre finns kvar.

Numera finns inte ens vägarna kvar:



Beräkningar som gjorts pekar mot att kolmängderna kommer att kunna hålla elden vid liv i flera hundra år. Och om inget görs riskerar den underjordiska branden att så småningom sluka fler städer och samhällen. Närmast i farozonen ligger en stad med det passande namnet Ashland – endast tre kilometer bort.

The end?