fredag 5 november 2010

Den gröna labyrinten

Jag parkerar och låser cykeln och ser mig omkring. En förkylning har gjort en vanligtvis lätt cykeltur jobbig, varm och obekväm. Hettan från mitt ansikte gör att imma bildas på insidan av mina glasögon i den kalla eftermiddagsluften. Det är helt vindstilla och det tunna molntäcket tycks inte röra sig, vilket det dock måste göra eftersom solen kikar fram och försvinner med ojämna intervall. Den stora vindsnurran borta i hamnen står stilla. En dålig dag för vindkraft.

Nässlornas rike



Området jag befinner mig i är det ingenmansland som skapats mellan golfbanan och den numera taggtrådsomgärdade oljehamnen. Den här platsen fascinerar mig då den tycks bestå av en heltäckande matta brännässlor. En smal grusväg delar nässelhavet i två delar och knyter samman cykelbanan längs skansbron med Lerviks ridklubb och vidare mot Engeltofta. Med jämna intervaller längs grusvägen finns smala gångar in bland nässlorna utmärkta med tillyxade pinnstumpar.

En av många vägar in




Jag väljer en av gångarna på måfå och vandrar in i den bruna höstvegetationen. Det känns som att bli förflyttad till en annan värld. Den smala grässtigen slingrar sig fram genom bland växter som alla tycks brännas, stickas eller ha hullingförsedda törnen som fastnar i hår och kläder.

Trots att det är sent på året så bränns de fortfarande




Som små öar i allt detta otäcka finns stora buskar med bruna blomställningar av en sort jag inte kan identifiera. På andra ställen sticker döda träd upp likt master på ett fartyg som förlist mot ett skär.

Dystra höstbuskar



Här och där skymtar jag något som först ser som benknotor från något enormt förhistoriskt djur, men när jag inspekterar fenomenet närmare finner jag att det är jätteröksvampar, stora som fotbollar och ännu större. Det tycks finnas hundratals av dem.

Notera enkronan ovanpå svampen




De flesta av svamparna har dock börjat ruttna vilket fått dem att bli bruna och lukta illa.

Röksvampsgången



Jag har vaga minnen av att detta en gång i tiden var en soptipp. Kanske hänger detta på något sätt samman med den märkliga växtlighet som numera präglar platsen? Att se all denna växtlighet vanpå något som varit en jättestor komposthög skapad av mänskligt avskräde under årtionden känns rätt på något vis.

Här och var sticker det fram föremål ur marken som tyder på att det nog faktiskt varit en soptipp.

Electrolux, ett bra märke



Vet inte vad det här har varit för något, men notera den gamla plåthinken i förgrunden



Plötsligt kommer jag till en liten glänta mellan tätt växande pilbuskar och en liten björkskog alldeles i utkanten av nässelhavet. Här har någon spänt upp en pressenning mellan träden och gjort sig omaket att släpa dit en komplett uppsättning trädgårdsmöbler. Ytterligare en bit bort finns en mindre blå plastduk uppspänd och under den står en fungerande mulltoa. Platsen är väl upptrampad och plastmuggar gamla papperskassar ligger strödda lite här och där. Det ser lite slarvigt ut, som en övergiven Hultsfredsfestival i miniatyr. Jag slår mig ned i en plaststol för att vila och nedteckna vad jag upplevt fram till nu.

En perfekt plats för lite vila och eftertanke



Jag bestämmer mig för att försöka kämpa mig ut igen. En stor trevägskorsning i höstvegetationen med ett buskage som rundningsmärke får mig att stanna upp för ett ögonblick. Från de spretiga grenarna hänger nämligen ett flertal frö-automater och under buskaget kan jag se hur plåtdelar från något som tycks vara en diskbänk och ett par gamla papperskorgar sticker upp ur den leriga jorden. Papperskorgarna är av den där gamla orangea sorten som jag inte sett sedan jag var liten.


Såna här sopkorgar ser man inte längre och numera skulle de nog hamnat hos någon metallåtervinnare?



När det bruna hösthavet till sist ger mig min frihet åter och jag spottas ut på den smala grusvägen så är det på en plats flera hundra meter från där jag parkerade min cykel.

Jag hade hoppats träffa på någon av dem som lagt ned så mycket arbete och skapat möjligheten för mig att vandra in i denna annars så ogenomträngliga miljö, men labyrintskaparna lyste liksom solen med sin frånvaro den här torsdagseftermiddagen. Den enda människa jag ser är en ensam golfare som sakta går över greenen långt där borta i horisonten.

"Att spela golf är att förstöra en trevlig promenad." - Mark Twain



Känner mig ganska nöjd med min lilla upptäcksfärd och cyklar hemåt i sakta mak.

Det var allt för den här gången. Peace out!

3 kommentarer:

Anders Norén sa...

Hans Tjörneryd lär ha utropat hela Avan till ett konstverk. Måhända är det han som har ordnat den lilla uteplatsen?

Tony sa...

Hehe, kan så vara! :)

Men jag tror han mest sprang runt på Alderholmen och sprejade "Nimbus" på en massa skeppsvrak och skrot som låg (ligger) där.

Han (eller någon annan) har klottrat det på de gamla kranarna där ute i alla fall.

http://picasaweb.google.com/lh/photo/SPehIAK-tyVu67zOoApS5g?feat=directlink

Men även om den gamla vetesilon rivs så tycker jag att en av dessa gamla kranar borde sparas åt omvärlden.

Sen vet jag inte exakt vilken roll du har haft när det gäller att fixa till gasklocksområdet, men det är fan jävligt lyckat.

Men något jag hoppas på är att den temporära båthamnen längst upp i Gavleån (strax innan bron) permanentas).

Det har gett liv och rörelse till ån på ett sätt som faktiskt fungerat väldigt bra?

Anders Norén sa...

Ingen roll, jag jobbar inte i Gävle kommun, jag är bara uppvuxen där.

Jag var med i två uppsättningar i Stora gasklockan 2006 och 2007 och då var den så nyrustad att sladdarna hängde, men sedan verkade det som att pengarna hade tagit slut innan man hade hunnit göra HELA byggnaden färdig. Det kändes som att någonting saknades (typ: publikentré, garderob, kafé, inredning i hela källaren, markbeläggning utanför o.s.v.).

En annan brist med området är tillgängligheten. Läget och avståndet från allt annat kräver att man måste arbeta särskilt med hur folk tar sig dit (och vad som krävs för att folk ska vilja ta sig dit, det är ju knappast så att man har vägarna förbi). Att till exempel flanera längs Södra Skeppsbron längre än till Södra Sjötullsgatan är det väl knappast någon som gör, längre ut är det bara industrier. Nu kan man i alla fall ta bussen ditut - det måste vara ett lyft för området. (Egen bil är ingen höjdare om man vill ta ett glas i pausen.)