lördag 26 juli 2008

Svampen i krukan


Jag tillhör en liten och ganska udda minoritet - nämligen ensamstående män som kan ta hand om krukväxter. Vi är en rätt liten skara och räknar man bort alla homosexuella florister så är vi försvinnande få.
Men jag har alltid gillat att ha levande växter omkring mig. Har sett dem som någon sorts psykologisk sundhetsbarometer. Så länge jag kan sköta om mina krukväxter så bör jag inte heller ta livet av mig eller gå lös på min omgivning med ett automatgevär a'la Mattias Flink.

Det är klart, det är ju inte någon garanti att man mår bra bara för att man klarar av att vattna ett par krukväxter, men för mig tycks det fungera. Den dag då jag kliver upp ur sängen och ser mig omkring och allt jag är bruna förtorkade växtskelett så kan jag nog utgår från att det inte är så bra ställt med mig heller.
Fast det är klart, den dagen jag gör den upptäckten så lär det inte finnas någon där som lägger märke till det heller förutom jag själv.

Antar att jag ser det som någon sorts självhjälpsprogram. Jag gillar helt enkelt att det växer omkring mig.

Hur som helst. En av mina krukväxter har varit ett ständigt problembarn. Fick den för typ 7-8 år sedan av morsans syrra, moster heter det va? Det var en rätt tätväxande benjaminfikus och problemen med den infann sig ganska omgående samma höst som jag fick den. Den var extremt känslig för förändrade ljusförhållanden och på hösten och vintern så tappade den i stort sett vartenda jävla blad. Behöll den ändå och ställde den så ljust och svalt jag kunde för att låta den få vintervila. Och på vårkanten så återhämtade den sig faktiskt, men i slutet på november samma år så var vi tillbaka på ruta ett igen.

Bladen föll av i massor och de tunna nya skott som skjutit ut under sommaren förtvinade och dog och för att kunna rädda växten var jag varje vår tvungen att beskära den kraftigt. Så nu, 8-9 år senare är det precis lika stor, eller fan, aningen mindre än var den var när jag fick den. Total kräftgång.

Men förra veckan inträffade något som fick mig att fundera på om jag inte fört en kamp mot en övermäktig fiende. Jag talar om svamp. En morgon när jag vaknade så såg jag nämligen till min förvåning hur en svamp skjutit upp i blomkrukan mitt emellan stammen och blomkrukans kant.
Den dök bokstavligt talat upp som en svamp ur jorden och ett par timmar senare så var den fullvuxen. En märklig gul svamp som knappast lär gå att finna i vår svenska natur.
Den såg så jävla märklig ut att jag var tvungen att ta ett par bilder på den. Fyra timmar senare hade den vissnat och dött.
Men ju mer jag tänkte på det det desto säkrare blev jag på att det inte var första gången den där svampen stack upp sitt fula huvud genom blomjorden. Den har fan funnits där vartenda år!

Och svamp, alltså de svampar vi ser, är ju bara fruktkroppar. Själva svampen finns ju under jord. Har för mig att det kallas mycel (lärde mig det på en svampodlarkurs för många år seda när jag och Uddh skulle starta en Ostronskivlingsodlig, men det är en annan historia). Hur som helst så tror jag att hela jävla krukan är genompenetrerad av den här gula svampsortens mycel och att det är ett i stort sett döfött projekt att försöka hålla liv i den ytterligare ett år. Så det blir nog så att jag kastar bort skiten. Men det vore intressant att få veta vad det rör sig om för märklig svamp.

1 kommentar:

Sofie sa...

har du kommit fram till vad det är för svamp? jag har en tradescantia som hänger i en ampel, så oftast sträcker jag mig bara upp och häller på vatten. men igår skulle jag fixa lampan i taket, så kliver upp på en stol, och ser då att jag har en hel odling med gula svampar i krukan! dom små är 1-2 cm, tjock knubbig fot, med tjock lite toppig hatt. dom stora är ca 4-5 cm höga, hatten helt utfläkt. låter det som dina svampar? blomman ser då inte ut att må dåligt av svamparna, men skulle vara kul veta vad det är för några, om dom är giftiga eller kommer sprida sig till alla andra blommor.