Publicerade hemliga dokument - fick Nobels fredspris

Tänkte berätta lite kort om en man som hade tillgång till hemliga dokument och informatörer. All information han fick pekade mot att en stormakt agerade på ett sätt som gick stick i stäv mot vad de lovat och gått med på tillsammans med stora delar av övriga världen ett par år tidigare. Hans namn var inte Julian Assange eller ens Hans - trots att han var tysk.

Mannen jag pratar om är Carl von Ossietzky:



Han är inte speciellt lik Julian Assange:



Julian Assange är däremot rätt lik Karl från filmen Die Hard:



En bild till bara för att understryka likheten mellan dem:



Men hur som helst, vi glömmer Karl och Julian Assange och återgår till personen det här blogginlägget handlar om - Carl von Ossietzky.

Carl von Ossietzky var tysk och föddes 1889 i Hamburg. Han dog 1938 efter att ha spenderat flera år i olika koncentrationsläger.

Det han gjorde sig skyldig till var att publicera läckta dokument och uppgifter som avslöjade att Nazi-Tyskland hade börjat bygga upp en krigsmaskin efter första världskriget - helt i strid mot versaillesfördraget som landet undertecknat.

På grund av sin kritiska hållning och sin oförmåga att hålla käften trots att det hade sade var extremt obekvämt för makten så dömdes han till fängelse i flera omgångar och det var i slutändan hans åsikter som indirekt blev hans död.

I vilket fall som helst så tilldelades Carl von Ossietzky Nobels fredspris 1936 för sitt mod och sin vilja att stå upp mot makten och dess lakejer och tala om vad som faktiskt pågick i Tyskland.

Den sista kända bilden av Carl:



Tyska myndigheter vägrade dock släppa iväg honom till Oslo för att ta emot priset. Och även om de gått med på det så är det tveksamt om han klarat av resan eftersom han vid den här tidpunkten var döende i TBC (man drar på sig en hel del sjukdomar i koncentrationsläger tydligen).

Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland så ägnade sig pressen nonstop åt att svartmåla Carl von Ossietzky och inte en enda tidning rapporterade om det faktum att han tilldelats Nobels fredspris.

Sista gången Carl syntes i offentligheten var vid en rättegång där hans advokat stod åtalad för att ha förskingrat prissumman som följer med nobelpriset.

Gäller att välja advokat med omsorg:



Så vad vill jag nu ha sagt med detta? Kanske att vi bör vara väldigt vaksamma på när starka krafter vill tysta obehagliga röster och att vi ska vara väldigt kritiska i vår hållning när det kastas fram anklagelser mot dem som vågar höja rösten och säga det som de flesta av oss knappt vågar tänka.

Den som vill läsa mer om Carl von Ossietzky kan göra det här.

Julian Assange vs Daniel Ellsberg

Historien om de så kallade Pentagon-dokumenten är inte speciellt känd i Sverige - i alla fall inte bland allmänheten - eller de yngre generationerna. Men 1971 så valde en tidigare anställd vid USA:s försvarsdepartement att läcka en samling hemligstämplade dokument till The New York Times. Dokumenten redogjorde för USA:s inblandning i Vietnamkriget och tog upp händelser så långt tillbaka i tiden som 1945.

Finns för övrigt en rätt okej film om just Pentagon-dokumenten med James Spader i huvudrollen. Går att ladda ner från The Pirate Bay om man söker på "The Pentagon Papers".

Det jag finner intressant är att man i dagsläget försöker sätta likhetstecken mellan Julian Assange och Daniel Ellsberg. Men den jämförelsen haltar ju betänkligt?

I fallet med Pentagon-dokumenten som Ellsberg läckte så borde man väl ändå jämföra honom med Bradley Manning, mannen som läckte de Wikileaks-dokument som nu nått offentlighetens ljus och Julian Assange med The New York Times?

Bradley Manning:



För om vi börjar kika på gemensamma nämnare så kan vi väl konstatera följande:

1. Daniel Ellsberg och Bradley Manning läckte hemliga dokument.

2. Wikileaks (med Assange i spetsen) samt New York Times valde att publicera de läckta dokumenten.

Och om vi tittar på vad som hände/händer så finns det även här en del intressanta saker jag noterat.

När The New York Times publicerade Pentagon-dokumenten så var det ingen politiker som offentligt gick ut och sa att de ansåg att man borde mörda chefsredaktören eller att tidningens huvudkontor borde bombas eftersom de var att likställa med en terroristorganistion.

Det har däremot ett flertal amerikanska politiker (republikaner på den yttersta högerkanten) offentligt sagt om Wikileaks och Assange. Utan att skämmas.

Daniel Ellsberg blev aldrig fälld eller ens åtalad för att ha läckt de oerhört känsliga Pentagon-dokumenten.

Bradley Manning däremot kommer med största sannolikhet att få tillbringa resten av sitt liv i fängelse om han nu inte döms till döden.

Det här är TIMES förstasida från tidpunkten då Pentagon-dokumenten exploderade som politisk dynamit i USA:



Och det här är förstasidan på samma tidning för någon vecka sedan:



Om man ser till innehållet i de båda läckorna så var Pentagon-dokumenten betydligt mer förödande för USA än den Wikileaks-dump som Bradley Manning gav till Assange.

Så jag tycker det är rätt obehagligt att konstatera att man idag ropar efter Julian Assanges huvud på ett fat medan man för 40 år sedan insåg att det faktum att Ellsberg läckt viktiga dokument och att The New York Times hade stake nog att publicera dem ledde till att Vietnamkriget faktiskt tog slut.

Men det är å andra sidan ganska symptomatiskt om man tittar på hur pressfriheten i USA (och även här i Sverige) har eroderats under den här perioden:



Avslutningsvis vill jag citera vad Bradley Manning sa när han fick frågan om han eventuellt var Wikileaks-källan:

"Jag vill att folk ska se sanningen. Jag vill inte tro att det är kört för oss."

På vilket sätt är det fel?

Stephen Colbert verkar hålla med mig med tanke på att han idag släppte följande klipp och gjorde likadana jämförelser som jag gjorde.

International Manhunt for Julian Assange - Daniel Ellsberg

Det var tyvärr allt för ögonblicket. Peace out!

FRA vs Aftonbladet-omröstningen

Läste i dagens Aftonbladet att FRA läcker signalspaningsinformation om svenska medborgare till utländska underrättelsetjänster utan att granska innehållet. Ingen är väl direkt förvånad?

I anslutning till artikeln fanns en omröstning där man fick ta ställning till om man litar på att FRA skyddar ens integritet.

Tyckte resultatet var rätt lustigt:



Som man kan se så är det ungefär 10000 personer som röstat. Sex procent svarade att de ansåg att man kan lita på FRA. Alltså i runda slängar sexhundra personer.

Går man sedan in på FRA:s hemsida hittar man följande:



Antal anställda: Ungefär 650 personer. Det är nästan så att man kan misstänka att runt 50 personer på FRA antingen var sjukskrivna eller tjänstelediga när omröstningen genomfördes?

Tänker inte säga så mycket mer utan väljer istället att avsluta med följande gamla slagdänga från C & C Music factory: Things that make you go hmmmm.....

Använder ni Paypal? Avsluta ert konto där.

Om ni inte känner till Wikileaks-affären så har ni förmodligen bott under en sten de senaste månaderna och i så fall bör ni klicka här.

Men om ni öppnat en tidning eller kollat på TV den senaste tiden så vet ni att det pågår en rätt massiv desinformationskampanj mot Wikileaks. Det hela har resulterat i att siten Paypal som förmedlar betalningar över nätet bestämt sig för att ställa in betalningar som deras kunder gjort till Wikileaks.

Enligt Sarah Palin så är Julian Assange en "landsförrädare":



Detta trots att han kommer från Australien:



Och datat som har läckts ligger lagrat i Sverige (bland annat):




Ett vettigt sätt att protestera på är att helt enkelt avsluta sitt Paypal-konto och dessutom uppge att orsaken till att man avslutar sitt konto är deras beslut i Wikileaks-affären.

Det svider nog mer ekonomsikt än det gör politiskt. Paypal vill tjäna pengar - det var därför man startade företaget. Så om ni avslutar ert konto och uppger att skälet till detta är deras hållning gentemot Wikileaks så kommer det att ge resultat.

Så om ni har ett Paypal-konto, klicka här för att avsluta det.

Finns så många andra möjligheter att betala över nätet numera att man inte behöver stödja fega jävla kräk som Paypal.

Slå mot makten där det känns - plånboken



Det var allt för ögonblicket. Mest intressant i bloggsammanhang är nog att det här inlägget kommer att läsas av ett par hundra personer medan mitt inlägg om talgbollsfågelskrämmor har blivit läst av cirka 10.000 personer.

Så vad är det för fel på folk? Peace out, etc....

Är småfåglar mer rädda för fågelskrämmor än de är sugna på talgbollar?

Vi känner alla till att fåglar är rädda för fågelskrämmor. Vi känner också till att fåglar (i alla fall småfåglar) gillar talgbollar.

Men om man tillverkar en fågelskrämma där huvudet består av en talgboll då? Kommer rädslan för fågelskrämman att vara större än deras aptit på talgbollar?

Rätt skrämmande?



Så i vetenskapens namn bestämde jag mig för att försöka ta reda på detta. Förhoppningvis leder mitt experiment till att man antingen kan utforma mer effektiva fågelskrämmor eller ta fram mer aptitliga talgbollar i framtiden. Jag är inte den som brukar ta till brösttoner - men jag skulle inte bli förvånad om det här i slutändan ger mig nobelpriset i, öh, ja nånting?

Hur som helst.

Jag började med en talgboll, en helt vanlig talgboll:



Sedan tog jag två russin samt två elektronik-skruvar och en liten mejsel:



Tanken med att ha russin som ögon är att även dessa är ätbara för småfåglarna. Skruvarna blev som silverfärgade pupiller i mitten av russinögonen när jag var klar.

Vackra ögon:



Efter det så var det dags att konstruera en näsa. Eftersom det är vinter så bestämde jag mig för att använda traditionellt näskonstruktionsmaterial här - alltså en morot. Det är ju ganska populärt när folk skapar snögubbar, plus att även moroten är ätbar (fast jag är lite osäker på exakt vilka fågelarter som äter just morötter).

Rotfruktsnäsa:



Kniven använde jag för att tälja till rätt storlek på moroten. Efter det så fäste jag min snögubbs-inspirerade doftorganprotuberans på talgbollen med en tandpetare.

Min variant av en skönhetsoperation på näsområdet:



Slutligen så klistrade jag dit en liten svart hatt som jag tillverkat av kartong och svart eltejp. Jag utformade hatten som en klassisk tophat av den enkla anledningen att jag är ganska dålig på att jobba med mina händer och en klassisk fågelskrämmehatt av Stetson-typ hade varit för svår att konstruera för någon som knappt fick godkänt i sy- såväl som träslöjd.

Alldeles för svårt:



Skar dessutom till en liten mun av citrus-skal eftersom jag sett att folk i maffia-filmer brukar skrämma småbarn genom att stoppa in en apelsinklyfta i munnen, och fungerar det på maffiaungar så borde det fungera på småfåglar. Plus att det säkert finns fåglar som dessutom kan äta själva skalet?

Men hur som helst, så här såg huvudet ut när allt var klart:



Efter detta så var det dags att försöka fixa en kropp till min talgbollsfågelskrämma. Även om vi människor antagligen skulle bli mer skrämda av ett löst hängande huvud så är fåglar antagligen inte funtade på samma sätt. Så en kropp var ett måste.

Hittade efter en stunds letande hemma en Super Mario-docka. Det var dock inte Mario själv utan hans betydligt mindre kända bror Luigi, men han fick duga.

Så jag placerade honom på mitt operationsbord och tog fram ett kirugiskt instrument.

Inte direkt operationssalen på Karolinska institutet:



Därefter påbörjade jag den känsliga operationen:



Det uppstod inga komplikationer.



Till sist var det bara att med hjälp av ståltråd sammanfoga Lugis kropp med mitt egenhändigt konstruerade huvud i bästa frankensteinanda.

It's alive!



Och här är vi nu. För ögonblicket kan jag inte slutföra mitt experiment eftersom det är -18 grader utanför mitt fönster och snön vräker ner. Det har visat sig att småfåglar inte är intresserade av talgbollar överhuvud taget när det är tillräckligt kallt eller för dåligt väder.

Utanför mitt fönster:



De sitter hellre och trycker i buskarna i den här sortens kalla vinterväder. När det är tillräckligt kallt blir dessutom talgen i talgbollarna så hård att fåglarna inte klarar av att hacka loss bitar från den. Tyvärr.

Men så fort det blivit lite mildare ute så kommer jag att hänga ut min skapelse för att se vad som händer.

Vanligtvis brukar det finnas gott om småfåglar utanför fönstret som glatt smaskar i sig av maten jag hänger ut.

Även gråsparvar gillar talgbollar:



Lite mer inlägg om mina småfågel-experiment hittar ni här:

Massvis med talgbollar

Succé för talgbollarna

Dessutom finns det här en intressant kriminalhistorisk berättelse om hur en liten fågeltjuv tog sig in i min lägenhet för att ta för sig direkt ur talgbollshinken!

Småfågeltjuven

Den spännande avslutningen:

Tjuven fångad i lägenheten!

Ja det var faktiskt allt för ögonblicket. Men det kommer en uppföljning av det här så fort vädret tillåter. Tror nog att såväl ni som kungliga vetenskapsakademien vill veta hur det här slutar.

Peace out!