måndag 27 juni 2011

Sälgsjönsäventyret och dödstorpet i skogen

Jag vaknade klockan fem imorse och kunde inte somna om. När jag tittat ut så såg jag att det var väldigt fint väder och på morgon-nyheterna en timme senare så sa de att det skulle bli strålande solsken och varmt som bara attan.

Så jag bestämde mig för att planera en liten cykelutflykt. Problemet är bara att jag har varit nästan överallt inom fem-sex mils radie så för att få lite uppslag och idéer så tog jag fram kartan på hitta.se.

Noterade att det var jättelänge sedan jag besökte Sälgsjön och då hade jag dessutom bara besökt själva stugområdet på den sida som ligger närmast stan.

Sälgsjön för dem som inte vet var den ligger:



Men på kartan kunde jag se att det på andra sidan sjön fanns ett ställe som hette Allmäninge Fäbodar. Det lät spännande.

Fäbodarna:




Så jag släpade med mig Sundin och tillsammans gav vi oss iväg mot Sälgsjöns exotiska stränder.

Vi tog oss först till det vanliga stället, alltså det som ligger närmast stan. Tanken var att det skulle gå att cykla längs någon sorts stig längs sjön tills vi kom ut vid fäbodarna.

Sundin vid stranden närmast stan. Fäbodarna ligger i stort sett rakt över sjön från den här platsen.



Det visade sig dock rätt snabbt att det inte fanns någon stig längs sjön. Vi hittade en stig men den ledde oss bara runt i en loop. Så vårt första försök är på den här kartan markerad i rött. Istället så åkte vi tillbaka ut på stora vägen och tog av in på en liten skogsväg. Den hade inte någon förbindelse med vägen som slutade vid fäbodarna, men vi kände oss optimistiska och räknande med att det skulle finnas någon typ av stig som knöt ihop de båda vägarna.

Den sträckan är markerad med lila färg:



Som ni kan se och förstå så fanns det inte tillstymmelse till stig eller förbindelse mellan de två vägarna. Det hela slutade med att vi bar cyklarna genom träskmarker, över kalhyggen, genom snårskog, urskog, ungskog och en jävla massa skog i största allmänhet. Givetvis hade bromsarna vaknat till liv också. Blodsugarna - inte bromsarna på våra cyklar.

Så under den gassande solen infann sig en lätt känsla av panik eftersom det var svårt att värja sig mot dessa odjur samtidigt som man skulle bära på sin cykel och försöka navigera sig fram mot den frälsning som vägen till fäbodarna utgjorde ett par hundra meter bort.

Sundin mitt ute i någon sorts träsk. Kort härefter slet han sönder sina shorts på en utstickande kvist eller nåt:



Men skam den som ger sig. Efter en vandring som får Moses lilla utflykt i öknen att mest påminna om en picknick i parken så nådde vi till sist den efterlängtade vägen. Och vad hittade vi där om inte ett märkligt ödetorp som vi givetvis snabbt döpte till dödstorpet av någon anledning.

Dödstorpet:







Givetvis var vi tvungna att gå in och kolla hur det såg ut där inne. Och ja, det såg väldigt övergivet ut:





Dessutom hade folk nedtecknat små berättelser på väggarna där de beskrev sina besök. En del texter var över 50 år gamla.



Följande två bilder är högupplösta så ni bör kunna klicka på dem och sedan zooma in och läsa en hel del intressant...

From Sälgsjön och dödstorpet 20110627


From Sälgsjön och dödstorpet 20110627


Jag ville dock inte stanna kvar så länge inne i själva torpet eftersom jag såg tydliga tecken på att min ärkefiende Getingen hade någon typ av bo inne i en av väggarna.

Så vi cyklade vidare och nådde så smånigom vårt mål - fäbodarna. Tyvärr visade sig det bara vara ett namn på en rätt ordinär samling små sommarstugor. Vi tog oss i alla fall ner till vattenbrynet och det var onekligen rätt sjysst där.



Någon hade konstruerat små vassbåtar av Ra-typ, alltså samma sort som min hjälte Thor Heyerdahl gjorde utflykter med på olika floder.



Ett sandslott prydde också stranden.



Och nu stod vi alltså på motsatta sidan av sjön. Hade vi haft en enormt kraftig kikare och en tidsmaskin så skulle vi nog kunnat se Sundin på andra sidan när han gjorde V-tecknet på en av de första bilderna.



Eftersom det inte var så mycket mer att titta på så började vi cykla hemåt. Vi valde dock klokt nog att inte återvända den väg vi kommit utan istället så cyklade vi iväg längs allmäningevägen som skulle spotta ut oss i närheten av Valbo - eller någonstans mitt emellan Valbo och Gävle.

På spridda ställen längs grusvägen fanns små skyltar som förkunnade olika saker. Bland annat så hittade vi den här stenen där:



Den var rätt anfrätt av väder och vind. Men tydligen så hade den rests till minne av en skogsbrand som rasat på platsen 1914.



Det intressanta var att stenen var rest på 50-talet. Kändes lite märkligt.

Eller den här skylten vid en platt sten med texten: Skräddar Karin sängen



Jaja, men i vilket fall som helst så cyklade vi vidare och bestämde oss för att glida förbi Valbo köpcentrum eftersom Sundin var i behov av ett par nya shorts (hans gamla hade ju slitits sönder av naturens krafter någon timme tidigare). Givetvis fanns det ingenting som dög ute i Valbo så vi nöjde oss med att köpa en pizzaslice och en läsk inne på IKEA innan vi styrde kosan hemåt längs underliga bakgator som folk i gemen förmodligen inte känner till. Eller det är i alla fall vad jag vill tro.

Det var allt för ögonblicket.

Peace out!

4 kommentarer:

gunnika sa...

Vilken story! Funderar mycket över "dödstorpet"!

Anonym sa...

Dessa j-a särskrivningar.

Anonym sa...

Mäktigt litet torp! Ni skulle ju krattat ner er egen cykelfärd. Du får cykla tillbaka och skriva upp URL:en till det här bloginlägget.

Och vad är upp med dom där särskrivningarna på skyltarna? Tragiskt.

/Spliffan

Tony sa...

Jag misstänker att särskrivningarna helt enkelt beror på att den som gjorde skyltarna var rätt usel på svenska? :)

Ska återvända till torpet när det blivit lite svalare ute och dokumentera stället lite bättre.

Jag har mailat Medborgarkontoret och frågat om de vet vem/vilka som brukade äga det. Känns som det finns ett intressant blogg-inlägg kvar i den här historien som sagt var!