Det många minns honom bäst för är lite oväntat det avskedstal han höll till nationen mot slutet av sin ämbetsperiod. Vad vi ska komma ihåg här är att när Eisenhower höll det här talet så var det efter att ha fullgjort två mandatperioder som president, alltså två gånger fyra år - längre än så får du inte sitta som president. Det var alltså ett verkligt avskedstal och när han höll det så hade han inte längre något att förlora - det fanns ingen som kunde skada hans politiska karriär som nått vägs ände via hög ålder och trogen tjänst.
Han kunde alltså inte bli omvald och var såpass gammal att han det enda vettiga han hade kvar att göra var att dra sig tillbaka och fila på sina memoarer. Han borde ha nöjt sig med att säga tack och adjö i ett lamt lagomt patriotiskt skit-tal, fyllt av floskler och klyschor.
Istället höll han ett avskedstal som gav eko över hela världen och som fortfarande är aktuellt både till innehåll såväl som andemening.
Och vad var det han sa?
Det Dwight D. Eisenhower sa i sitt tal kan ganska lätt sammanfattas:
Det finns en stor och uppenbar risk att samarbetet mellan försvarsindustrin, Pentagon (militären) och de amerikanska myndigheterna utvecklar ett ömsesidigt beroende av varandra. En situation där politiker lobbar för att få förvarskontrakt till den valkrets de representerar samtidigt som industrin stödjer politkern för att uppnå samma mål medan militären underblåser både den industriella utvecklingen och de militära kontrakt som blir resultatet av den interpendens som skapas mellan kongress och industri.
Eisenhower menade att det fanns en påtaglig risk att en osund och ickedemokratisk maktkoncentration skulle kunna skapas när militären i kombination med den enorma krigsindustri som byggts upp under och efter andra världskriget fick allt större inflytande i hela det civila samhället. Detta riskerade underminera de demokratiska grundvalar som samhället vilar på. Han var inte först med dessa tankar. En lirare vid namn Daniel Guérin hade uppdagat riskerna redan tjugo år tidigare när han besökte Nazi-tyskland och skrev en bok om eländet.
Kanske inte var så enkelt att sammanfatta det hela ändå? Men det är iallafall vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas för en järntriangel.
Grejen är den att precis det som Eisenhower varnade för är idag verklighet i USA. Förra året lade världens länder ner ettusenfyrahundrasjuttio miljarder dollar på försvarsmateriel. Tar det i siffror också. 1,470,000,000,000 dollar. Av den här summan så stod USA ensamt för 41.5%, eller sexhundrasju miljarder dollar.
Helt plötsligt så är inte min hundrakronorsvinst på trisslotten häromdagen så värst imponerande? Men hej, jag är ändå rätt nöjd.
Om USA halverade sin försvarsbudget så skulle de med lätthet kunna betala för den allmänna sjukförsäkring som idag tycks väldigt långt från att bli verklighet - trots Obamas löften. Som exempel på hur enorma summor USA lägger ner på vapen så kan vi konstatera att även om de halverade sin militärbudget så skulle de ändå lägga mer pengar på vapen än vad hela EU gör sammanlagt, och vi är nummer två i världen.
Problemet med USA är att de inte har någon fiende att slåss mot. Sovjetunionen har fallit, Kina är deras största handelspartner och vi i europa har lagt ner vapnen sedan länge.
But beware, we germans are not all smiles unt sunshine!
Visst, de slåss mot Al Qaida, men det är en terroristorganistion. Ett ideologiskt drivet decentraliserat lappverk av små celler som existerar oberoende av nationalstater och deras gränser. Spelar ingen roll hur många hangarfartyg, stealthplan och klusterbomber du har - det uppstår ett rätt uppenbart problem när du ska börja bomba bort en ideologi, vart fan ska du bomba?
Tja, lite här och där uppenbarligen. Invasionen av Afghanistan och sedemera Irak är rätt bra exempel på hur det militärindustriella komplex som Eisenhower varnade för driver fram dessa konflikter och sedan tjänar stora pengar på dem. Företag som Blackwater tjänar groteska summor som krigsprofitörer i dessa konflikthärdar.
Någon väg ut ur detta, en mekanism för att bryta ner den här järntriangeln är svår att se. De tre sidorna stöttar varandra och gör den väldigt svår att rubba och än mindre bryta sönder.
Det mest effektiva sättet att åstakomma förändring är nog att någon av våra politiker helt plötsligt skulle erhålla någon typ av ryggrad. Men allt sånt dog tydligen med Palme?
Har svårt att föreställa mig att Reinfeldt eller Sahlin för delen skulle kunna hålla ett tal av den sort som Palme höll julen 1972? Ett tal som bidrog till att kriget i Vietnam tog slut - en konflikt som vid tidpunkten för hans tal spårat ur fullständigt med ett USA som lade bombmattor över Hanoi utan något annat syfte än att sprida död och terror bland civilbefolkningen. Säga vad man vill om Palme men i honom hade vi en stark röst i världen. En röst som fick det militärindusriella komplexet att hicka till och stanna upp om så bara för en stund.
Palmes tal var kort och kärnfullt. För dem som inte hört det så finns det här nedan. Som en liten bonus så får vi dessutom en retorisk analys av Göran Hägg på slutet.
När jag ändå har ångan upp så lär jag väl visa hur han jobbade fram det här talet.
Det började med att statsrådsberedningen via Anders Ferm tog fram ett förslag till uttalande:
Sedan satte sig Palme ner och började fila på det. Vad som är jävligt intressant här är att han faktiskt tycks ha sämre handstil än vad jag har - och det vill inte säga lite! Jag menar, undrar om han själv kunde läsa det där? Skulle lika gärna kunna vara en inköpslista han plitat ihop innan han skulle ner på Konsum?
Och till sist det färdiga uttalandet:
Avslutningsvis så tar jag och lägger in en rolig bild för att balansera detta allvarliga och småtrista blogginlägg. Gillar speciellt fåret som sticker ut huvudet genom fönstret! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar