Mysteriet med hundparkeringar

Jag tror de flesta personer har sett såna här när ni varit ute och gått:



Ja, alltså inte själva väggen, missar man den är man med största sannolikhet blind. Nä, jag pratar om den där metallprylen som sticker ut från väggen. Frågar man sedan personen vad de tror att det är för något så brukar svaret bli, "hundparkering".

Men det stämmer inte. Det sitter såna här metallprylar överallt längs husväggar och fasader, speciellt inne i stan. Förmodligen finns det mångdubbelt fler metallpinnar av den här sorten än vad det finns hundar i Gävle.

För övrigt så ser en hundparkering ut så här:



Ofta, men inte alltid så brukar det dessutom sitta en liten skylt ovanför som ser ut så här:



Så metallpinnen på bild ett är alltså något annat än en hundparkering. Som jag fått det förklarat för mig så handlar det om någon sorts mätpunkter. Exakt vad det är som ska mätas eller hur det fungerar rent praktiskt har jag inte den blekaste om. Jag har en polare som precis gått klart geomatikprogrammet på högskolan här i Gävle och är således färdigutbildad lantmätare vid det här laget. Jag har mailat honom och frågat och jag återkommer när och om jag får något svar. Annars får jag väl fortsätta luska i mysteriet på annat vis.

För övrigt så upptäckte jag ju att min kanot var stulen (eller åtminstone bortforslad) från sin plats strax nedanför kraftverket i Tolvfors. Betvivlar att jag kommer att få se den igen. Har försökt få tag på någon hos Tekniska kontoret här på kommunen för att kolla om någon där transporterat bort den, men försök få tag på kommunfolk i mitten av juli - det är i stort sett omöjligt.

Så här kommer en liten hyllning till den blå kanoten och dess äventyr.

När jag hade den liggandes i Strömsbro brukade Sundin och jag ge oss ut på äventyrliga expeditioner ut i det vassdelta som breder ut sig strax utanför Gävle Galvan och Skansbron:



I början av kanotkarriären var det rätt vanskligt att ta sig i och ur fanstyget, men övning gav färdighet:



Ah, dessa lata varma sommardagar. Här lyckades Sundin onkeligen ta en rätt bra bild på sig själv med mig i bakgrunden. Man skulle nästan kunna tro att vi var tre pers i kanoten vid det här tillfället - men icke!



Till sist, man kan väl få drömma?